Glappet mellan tillgång och efterfrågan på barnomsorg och äldrevård är en stor utmaning för välfärdsstater runt omkring i Västeuropa. Mer jämställda relationer mellan män och kvinnor har inte förmått överbrygga vård- och omsorgsklyftan. Istället har en omfattande omallokering av vård- och omsorgsuppgifter till olika slags nya aktörer skett. I Sverige har privatisering skapat utrymme för välfärdsentreprenörer att expandera. I Tyskland har kyrkorna fått en framträdande roll. I Italien utförs omsorg i hög grad informellt av migrantarbetare inom familjen. Denna bild är kontraintuitiv. Varför har Sverige, med sin långa historia av statlig vård och omsorg, möjliggjort en framträdande roll för vinstdrivande leverantörer? Varför vänder sig Tyskland, ett snabbt sekulariserande samhälle, till trosbaserade välfärdsleverantörer för att fylla vård- och omsorgsglappet? Varför skapar Italien, med liten erfarenhet av integration och en folkopinion som är alltmer kritisk till invandring, ett system baserat på migranter i hemmet?
Etablerade teorier inom välfärdsforskning kan inte förklara denna variation. Enligt teorier om spårberoende och maktresurser skulle huvudaktörerna i Esping-Andersens regimtyper (familj och stat) förbli dominanta. Projektet bryter ny mark genom att utveckla och empiriskt testa en teori om ‘vård- och omsorgskulturer’, enligt vilken gemensamma föreställningar om vård och omsorg villkorar de politiska val som möjliggjort nya välfärdsaktörer. Forskningsfältets fokus flyttas från att mäta uppfattningar genom enkätundersökningar till att analysera hur vård- och omsorgsideal förmedlas genom artefakter: veckotidningar samt broschyrer om äldrevård och barnomsorg från ansvariga statliga myndigheter mellan 1980 och 2020 i Sverige, Tyskland och Italien. Dessa ideals möjliga påverkan på avgörande reformprocesser inom äldrevård och barnomsorg spåras medelst sextio intervjuer med beslutsfattare samt en systematisk jämförande analys av politiska styrdokument.
