Hälsoresurser är knappa. Inget land har nog med resurser för att tillfredsställa hela befolkningens hälsobehov. Det har att göra med dels hälsoteknologisk utveckling som möjliggör dyr hälsovård, dels allmän brist på ekonomiska resurser, och dels brist på icke-ekonomiska hälsoresurser så som organ för transplantering och hälsoexpertis. Det här projektet undersöker den allmänna frågan: Hur bör knappa hälsorelaterade resurser fördelas på populationsnivå?
Konventionella ansatser till den här frågan tar fasta på antingen substantiella principer som kan användas för att vägleda beslutsfattande eller på vilken typ av beslutsprocess som kan säkerställa att fördelningsbeslut är goda. Substantiella principer fokuserar exempelvis på hur hälsoresurser bör fördelas så att de skapar så mycket god hälsa som möjligt och så att fördelningen av den goda hälsan är jämlik. Ansatser som fokuserar på vilken typ av beslutsprocess som bör användas fokuserar på att det är viktigt att beslut kan överklagas, att åsikter i samhället representeras och att beslut fattas på ett transparent sätt.
Det här projektet undersöker problem som konventionella ansatser till den här frågan möter och presenterar en ny ansats som undviker de här problemen genom att kombinera principer med en reviderad teori om hur beslutsprocesser bör utformas. Ansatser som fokuserar på principer har svårigheter att fastställa hur de olika principerna ska kombineras (dvs. de möter jämförbarhetsproblem) och även svårigheter att ta befolkningars åsikter i beaktande. Ansatser som fokuserar på beslutsprocesser har svårt att förklara varför vissa fördelningar av hälsoresurser är dåliga oavsett hur besluten har fattats.
Den nya ansatsen använder sig av styrkorna hos både substantiella principer som används för att direkt utvärdera alternativa fördelningar och styrkorna hos procedurella ansatser som används för att indirekt utvärdera alternativa fördelningar genom att titta på hur besluten formats. Den föreslagna kombinationen av dessa ansatser undviker problem som rådande teorier brottas med. Det åstadkoms genom att överge antagandet om att substantiella principer kan ranka och utvärdera alla alternativ. Vi bör acceptera att substantiella principer har begränsad användbarhet på det här området, och att de endast bör användas för att sortera bort icke-acceptabla fördelningsalternativ. En korrekt utformad beslutsprocess kan sedan vägleda bland alternativen som kvarstår. Den nya ansatsen tar jämförbarhetsproblem som uppstår i relation till olika relevanta värden (t.ex. hälsomaximering, jämlikhet i hälsa) på allvar genom att acceptera att de ibland gör att substantiella principer inte kan fastslå hur resurser bör fördelas, tilldelar preferenser hos den berörda befolkningen en roll, och förklarar varför vissa fördelningar är oacceptabla oberoende av hur besluten formats.
