Barnfattigdom sällsynt i Sverige
För den som tar del av det offentliga samtalet via media är det lätt att få intrycket att barnfattigdom är ett stort problem i Sverige och att detta problem hela tiden ökar. Men är det så?
Att medierna rapporterar om elände är en del i medielogiken. Att intresseorganisationer som vill bekämpa barnfattigdom lyfter upp problemen är också naturligt. Även politikerna bidrar till den dystra bilden genom att använda barnfattigdom som slagträ i politiska bataljer. Under Forte Talks som pågick i Stockholm 25–26 mars, ägnade forskaren Jan O. Jonsson sitt tal åt att justera denna bild.
2013 publicerades en studie där Jan tillsammans med Carina Mood gjorde en ordentlig genomgång av de olika mått som idag används för att mäta barnfattigdom och vad dessa mått egentligen säger om såväl omfattningen av problemet som om dess utveckling. De kom fram till att valet av mått har stor betydelse för hur man skall förstå omfattningen, men att man oavsett mått kan konstatera att barnfattigdomen som helhet är ett mycket litet problem i Sverige mätt i antal barn som är drabbade. Det handlar om som mest mindre än 2 procent av svenska barn. Även för utvecklingen har valet av mått betydelse, men de flesta mått visar inte på någon ökning, snarare tvärtom.
Antalet barn som är fattiga i Sverige är så pass få att de relativt enkelt borde gå att hitta och hjälpa. Men det finns ett orosmoment, och det är att kopplingen mellan barnfattigdom och tillgången till förvärvsarbete är så tydlig. Detta gör dels att grupperna ensamstående och nyanlända invandrare är extra utsatta. Det gör också att med ökad inkomstojämlikhet ökar den relativa barnfattigdomen. Hur bör vi ställa oss till det?
Se Jans tal "Fattigdom bland barn och deras familjer på Youtube
