"För att se framåt måste man tänka bakåt"
Den filosofiska tankeströmningen longtermism sätter fokus på värdet av en blomstrande mänsklig civilisation som överlever långt, långt in i framtiden och ger i sina bästa stunder en röst åt kommande generationer. Men i en text på Under strecket i Svenska Dagbladet skriver Emma Engström, forskare vid Institutet för framtidsstudier, att det i longtermismens tankemylla också finns tveksamma premisser, ett omotiverat fokus på att välgörenhet från rika kan lösa våra problem och absurt precisa förutsägelser om framtiden.
"I korthet innebär longtermismen att vi bör prioritera att positivt påverka mänsklighetens långsiktiga framtid. Utgångspunkten är att framtida människor är lika viktiga som nu levande, att de kommer att bli många - och att vi kan påverka deras förutsättningar. Det vore orättvist att vi som lever nu skulle vara mer skyddsvärda än våra yngre släktingar. Men vad betyder det egentligen att prioritera den avlägsna framtiden? Somliga menar att det viktigaste människan kan göra är att förverkliga sin långsiktiga potential som art, att inget betyder mer än dess blomstrande över tid. Begreppet existentiell risk har diskuterats av Oxfordfilosofen Nick Bostrom som risken att denna potential tillintetgörs genom att människan utrotas. Men longtermismen kan därmed vara farlig eftersom den skulle kunna leda beslutsfattare att prioritera möjliga hot mot vår art över att minska lidande bland dem som lever här och nu," skriver Emma Engström
Läs hela texten i Svenska Dagbladet: För att se framåt måste man tänka bakåt
Ett problem för longtermismen handlar om att alla förutsägelser om framtiden är väldigt osäkra. Bland annat laborerar longtermismen med siffror om hur många människor det kan tänkas finnas i framtiden.
"Longtermister tenderar emellanåt att dribbla med absurt precisa förutsägelser om det avlägsna och omätbara, där ett exempel är antalet människor som kommer att finnas i framtiden. Bostrom har uppskattat att 10^34 människor skulle kunna leva framöver. MacAskill framhärdar att mänskligheten är ung, och belägger det med att ett genomsnittligt däggdjur brukar finnas i en miljon år, medan människan som art bara funnits i omkring 300 000 år. Men det är inte självklart att människan kommer att bete sig som ett typiskt däggdjur, eftersom vi lever lite annorlunda än andra, då vi, till exempel, genom vårt bombastiska sätt att påverka geologin har gett upphov till förslaget om en egen geologisk epok, antropocen. Vidare tänker sig MacAskill att den globala befolkningen framöver kommer att vara ungefär lika stor som nu. Men faktum är att på bara 250 år, alltså mindre än 0,1 procent av tiden för människans existens, har den globala befolkningen ökat tiofalt, från omkring 800 miljoner till runt åtta miljarder i dag. Detta innebär att alla förutsägelser om de kommande 700 millennierna har en gigantisk varians och bör tas med en stor skopa salt."
Metoderna som longtermister fokuserar på för att förbättra framtiden grundar sig också ofta i ett välgörenhetstänkande. Men fokuset på välgörenhet och de rikas donationer som metod för en blomstrande framtid, riskerar att glömma andra mer politiska och strukturella vägval, skriver Emma Engström.
"[Longtermismens] anhängare har uppmanats att tjäna så mycket som möjligt för att sedan skänka bort lönen. Hemsidor har konstruerats i dess anda för att ge råd om vilka yrken som leder till högst inkomst - som sedan kan ges bort. En premiss är således att gåvor utgör ett effektivt sätt att positivt påverka framtiden. Men, varför bör någon som bryr sig om mänsklighetens långsiktiga framtid vara fixerad vid privat välgörenhet? Longtermismens höga tilltro till donationer glömmer viktiga frågor om politik och institutioner. [...] Sociologiprofessor Malcolm Fairbrother (bilden) har inom Institutet för framtidsstudiers program "Klimatetik och framtida generationer" studerat ett antal avgörande globala processer och menar att välgörenhetskampanjer förstås kan spela roll, men då marginellt snarare än strukturellt. Han anser att för att tänka långsiktigt framåt måste man tänka bakåt. Varför har fattigdomen minskat? Varför har tillgången till sjukvård ökat? Varför har ozonlagret återhämtat sig? Varför har vi god sanitet i en stor del av världen? Varför har arbetstagare relativt starka rättigheter? Ta sanitet som exempel. I alla städer med en blygsam medelinkomst eller mer lever människor med infrastruktur som hjälper dem att hålla sig friska, eftersom regeringar och andra offentliga institutioner betalade för att bygga den. Det förlänger den förväntade livslängden kanske mer än någon annan uppfinning. Gåvor betalade inte för världens avlopp."
