Framtider: Växande klyftor ger näring till ytterkantspartier
Minskad invandring, större självständighet gentemot EU och sociala förmåner bara för de egna medborgarna. Det är gemensamma drag för både Sverigedemokraterna, den europeiska extremhögern och Trumps politik i USA. Varför är det så populärt hos väljarna?
De finns i stort sett över hela Europa och går under beteckningar som invandrarkritiska partier eller populistiska partier. Forskaren Jonathan Hopkin kallar dem systemkritiska högerpartier.
– Flera av länderna där partierna är starka är små rika välfärdsstater som Österrike, Danmark och Norge, och nu även Sverige. Men Sverige och Tyskland står ut eftersom de här partierna har blivit stora först nyligen.
Jonathan Hopkin är docent i jämförande politik vid London School of Economics och specialiserad på Europas partipolitik. Väljarna har tröttnat på status quo, menar han. De vill ha förändring och det klarar inte de etablerade partierna av att leverera. Istället söker de sig till partier utanför de etablerade. Hit räknar Jonathan Hopkin även vänsterpartier som Podemos i Spanien eller Syriza i Grekland, trots att deras agenda är helt annorlunda än högerpartiernas.
– Ett typiskt drag i demokratier är att regeringsmakten år efter år alternerar mellan tre–fyra partier som alltid är desamma. I USA är de Demokrater och Republikaner, i Storbritannien Labour och de Konservativa. Sedan början av 90-talet är väljarna mer benägna att rösta på uppstickarpartier. Konservativa väljare föredrar då ofta partier på högerkanten, och socialdemokratiska väljare går till gröna partier eller vänsterpartier.
Generellt har systemkritiska partier både till höger och vänster vuxit sedan den ekonomiska krisen 2008, säger Jonathan Hopkin. Även om ekonomin skiljer sig åt mellan olika länder har ojämlikheten och pressen på välfärdsstaten ökat i så gott som alla länder. Det är den mylla som brukar göra att stödet för invandringskritiska partier växer. Så även nu, menar han.
Men hur väl stämmer det på Sverigedemokraternas uppgång? I Sverige är ju ojämlikheten betydligt mindre än i de flesta länder. Det viktiga är inte det faktiska läget, menar Jonathan Hopkin. Istället handlar det om att de ekonomiska klyftorna har vuxit.
– Ojämlikheten var tidigare mycket mindre. Det är den förändringen som gör att människor känner att deras liv har försämrats, och att det som en gång var en stark välfärdsstat nu hotas. De söker sig då till ett parti som de upplever kan erbjuda skydd.
Värderingar och visioner
Sverigedemokraternas väljare: Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? är namnet på en färsk studie från Institutet för Framtidsstudier. Rapporten kombinerar sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller och grundar sig på en enkätstudie med över 3000 deltagare. En av rapportförfattarna är normforskaren Pontus Strimling. På frågan om varför väljarna lägger sin röst på Sverigedemokraterna svarar han att det är för att man är kritisk till invandring. Det är det tydligaste och säkraste svaret som rapporten visar.
Men det beror inte på att svenskarna generellt har blivit mer negativa till invandring, påpekar Pontus Strimling. Sedan 80-talet har SOM-institutet ställt frågan ”Tycker du att vi ska ha färre invandrare?”. Andelen som svarar ja har krympt ända till för två år sedan. Och då satt Sverigedemokraterna redan i riksdagen. Nu är de som önskar färre invandrare 53 procent vilket är ungefär samma nivå som i slutet på 90-talet.
Sverigedemokraterna skiljer sig dock från andra invandringskritiska partier i Europa på flera sätt.
– Dels genom den historiska bakgrunden. Det är ett parti med nynazistiska och öppet rasistiska rötter, som skiljer sig stort från framstegspartierna i Danmark och Norge till exempel, som började som skattekritiska populistpartier där invandringskritiken till att börja med var en fråga bland andra. Och de partierna har aldrig haft några svastikor i demonstrationstågen, säger Pontus Strimling.
Sverigedemokraterna stämmer heller inte helt in på definitionen systemkritiskt.
– Det de ogillar med systemet är framförallt migrationspolitiken. För övrigt framställer de sig gärna som ett klassiskt socialdemokratiskt parti. Jimmie Åkessons bok börjar till och med ett förord av en fiktiv Per Albin Hansson. Det gör man inte om man vill ställa sig utanför hela etablissemanget.
Istället kallar Pontus Strimling Sverigedemokraterna ett konservativt värdeparti. Det är inte den ekonomiska politiken eller arbetsmarknadspolitiken som gör att väljare lägger sin röst på SD. Nej det är snarare för att partiet får människor med invandringskritiska och konservativa åsikter att känna sig hemma.
– Deras väljare utmärker sig genom att förutom att vara invandringskritiska också vara mer benägna att säga att feminismen har gått för långt eller vara emot att det serveras vegetarisk mat vissa dagar i skolan. Det är utpräglade värderingsfrågor och där är de konservativa.
Att låta sina åsikter och mer grundläggande värderingar styra när man väljer vilket parti man röstar på är ett beteende som ökar både i Sverige och i andra länder. För Sveriges del kan en förklaring vara att det inte skiljer så mycket mellan partierna i ekonomiska frågor och då blir det intressantare att rösta utifrån värderingsfrågor, menar Pontus Strimling. Sverigedemokraterna kan då framstå som ett tydligt alternativ. Det skulle också kunna förklara partiets framgångar.
– En annan möjlighet är att de andra partierna slutat prata om utopier och slutat att ha en samhällsvision, att allt bara handlar om små reformer. Då finns det plats för ett parti som har ett större narrativ om Sverige som nation och vilken framtid vi förtjänar.
Ojämlikhetens roll
Jonathan Hopkin menar att den ökande ojämlikheten i Sverige kan vara en drivkraft för utvecklingen. Pontus Strimling håller med om att det kan bidra, men hela svaret ligger inte där.
– Vi har ju ökande inkomstklyftor sedan 80-talet. Det är möjligt att de bidrar till utvecklingen men det måste finnas något ytterligare som förklarar den stora förändringen som skett på senare tid. Samtidigt är inte SD de fattigas parti. I rapporten tittar vi mycket på de väljare som bytt från M och S till SD. Både tidigare moderatväljare och tidigare socialdemokratiska väljare är något fattigare än snittpersonen i det parti de kommer från. Men M-väljare är överlag rikare än S-väljare. Och de M-väljare som gått över till SD är fortfarande rikare än den genomsnittliga socialdemokratiska väljaren.
På frågan varför SD ökar just nu hittar Pontus Strimling inte något heltäckande svar. Kanske för att det inte räcker att undersöka bara Sverige.
– Det vore ju en sak om det bara var i Sverige som allt fler väljare röstade på invandrarkritiska partier eller kandidater, men mönstret är detsamma i USA och stora delar av Europa. Det behövs en förklaring som går bortanför de nationella förutsättningarna.
Jonathan Hopkin söker svar i fördelningen av vilka länder som var låntagare och långivare efter finanskraschen 2008. Det är inte i alla länder som de systemkritiska partierna på högerkanten har vuxit. I Spanien, Grekland, Portugal och på Irland har folklig vänsterrörelserna vuxit fram, och extremhögern är försvagad eller helt frånvarande. Vänsterrörelserna vill också ha förändring. De är också kritiska till globaliseringen och de etablerade partierna, men deras kravlista är en helt annan än högerns. De protesterar mot nedskärningar i välfärden, kräver högre löner och statlig kontroll av bankerna. Och de är inte mot invandring.
– Det är länder som varit på fel sida av den ekonomiska krisen. De har varit beroende av solidariteten från andra länder för att överleva.
Jonathan Hopkin tar Syriza i Grekland som exempel. Även om de kritiserade de tyska villkoren för de lån de mottog så fanns inga krav på att lämna euron.
– Syriza drev att skuldbördan skulle delas i EU, att de starka länderna skulle stödja de svagare. Samma position återfinns hos Podemos i Spanien och hos vänsterblocket i Portugal. Det är en vänsterhållning.
Sverige och Tyskland är däremot på den andra sidan av krisen. De är långivarna, de starka länderna. Och Jonathan Hopkin säger att reaktionen blir en slags solidaritetströtthet. Man är trött på att ge grekerna ännu mer lån, trött på att ta emot alla flyktingar, och trött på att ge pengar till tiggande eu-migranter. Nu tycker man att det får vara nog, att det är dags att tänka på sig själv.
– Och det är en logik som är mycket mer i linje med högerextrema partier, säger Jonathan Hopkin.
Skuggeliten
Ökande inkomstklyftor kan vara en del av förklaringen till utvecklingen, ett växande gap mellan makthavare och medborgare orsakat av bland annat så kallad mjuk korruption, är en annan. Det handlar om enskilda individer som i kraft av sina positioner i samhället kan tillskanska sig makt på ett icke olagligt, men oetiskt sätt, med konsekvensen att besluten fjärmas från väljarna.
Den amerikanska forskaren Janine Wedel menar att det senare kan vara en orsak till att de systemkritiska rörelserna lockar nya anhängare. I hennes rum finns en bild som visar en regeringsbyggnad i ena hörnet och en bank i det andra. Däremellan pilar: betald av banken, outsourcat beslutsfattande, hjälpa banker att gå runt regelverket, använda hemligstämplad information från regeringskällor. I mitten en kostymklädd man utan huvud. Istället en cirkel där det står konsultfirma.
Bilden symboliserar det hon kallar skuggeliten, eller kort och gott de nya maktspelarna.
– De är maktmäklare i påverkansbranschen och utövar ett omfattande inflytande på beslut som är av stor betydelse för samhället, säger hon.
Janine Wedel är socialantropolog och professor vid Schar School of Policy and Government på George Mason University i USA. Sin forskargärning ägnar hon åt att kartlägga hur dessa maktspelare genom att agera i det tysta påverkar politiska beslut.
De senaste decennierna har hon kartlagt uppkomsten av skuggeliten i näringslivet, politiken och finansvärlden. En av hennes mest kända böcker heter just Shadow Elite och kom ut 2009. Nu befinner sig Janine Wedel på Institutet för Framtidsstudier som innehavare av Kerstin Hesselgrens gästprofessur som delas ut av Vetenskapsrådet.
Männen som utgör skuggeliten – ja, det är nästan bara män, säger Janine Wedel, verkar genom att flexibelt byta roll efter sammanhang. Ena dagen politiker, nästa dag rådgivare åt näringslivet, och därefter expert i media.
Som mannen på bilden vars huvud ersatts av en konsultbyrå.
Just den bilden visar hur Promontory Financial Group (PFG) med kunder som Bank of America och Morgan Stanley arbetar. Ofta är deras uppgift att hitta kryphål i det statliga regelverket för banksektorn. Företaget leds av Eugene Ludwig som under president Clinton var Comptroller of Currency och då såg till att finansmarknaden följde statens bestämmelser. Nästan två tredjedelar av konsulterna har tidigare varit anställda av regeringen, då med uppgift att utforma sagda regelverk. Samtidigt som PFG anlitas för att hjälpa banker att ta sig runt statlig styrning har de också uppdrag av regeringen att granska hur statens regler efterlevs. Ett av många exempel som Janine Wedel ger på hur skuggelitens nya spelare opererar.
Vad har den här typen av verksamheter för agenda?
– Det finns ingen gemensam agenda. Olika aktörer har olika agendor. Det kan vara ideologiska syften eller pengar. Ibland en blandning av båda.
Det finns heller ingen master plan eller övergripande konspiration. Istället karaktäriseras skuggeliten av en förmåga att dra nytta av stora samhällsförändringar. Janine Wedel pekar på de nya arenor som uppstod efter murens fall, av den våg av outsourcing och avregleringar som skapades under Reagan- och Thatcher-eran och digitaliseringens genomgripande förändringar, inte minst av finansmarknaden.
Finns det en skuggelit i Sverige?
– Absolut! I min forskning har jag snubblat över en svensk person som varit rådgivare åt både svenska, amerikanska och ryska regeringen. Samtidigt som han har arbetat nära framstående svenska politiker har han varit djupt involverad i verksamheter som styrts av ryska oligarker.
Vem det är och när det skett vill hon inte säga något mer om. Inte ännu. Men att studera den svenska skuggeliten närmare är något hon hoppas kunna göra under sin tid i Sverige.
Makten och medborgarna
För utvecklingen av systemkritiska partier och rörelser har skuggeliten haft en avgörande roll. Som exempel säger Janine Wedel att nu för tiden används ordet korrumperad av både högern och vänstern för att kritisera makthavare. Bushregeringens räddning av bankerna efter 2008 var korrupt enligt Tea Party-rörelsen på högerkanten, och vänsterrörelsen Occupy Wall Street sa detsamma. Även om de ideologiska utgångspunkterna var helt olika uttryckte de samma misstro inför både regeringen och bankerna.
Samtidigt som skuggeliten utvecklat sitt inflytande har avståndet mellan makten och medborgarna vuxit. Inte ens banken på hörnet fungerar som den en gång gjorde, säger Janine Wedel. Den lokale bankdirektören med mandat och kunskap att lösa kundernas ibland ganska komplicerade problem har ersatts med en algoritm på ett osynligt kontor i en högre maktsfär.
– Människors reaktion kan då bli att samhället har slutat erbjuda det som en gång var en självklarhet. Människor blir frustrerade, de känner sig som outsiders utan möjlighet att påverka. Och de upplever att de personer som skulle upprätthålla grundläggande samhällsinstitutioner bara är trogna sina egna intressen.
Janine Wedel menar att det är den känslan som bidrog till att Trump valdes till president. Ingen visste hur han skulle förändra samhället men han var inte en del av etablissemanget. Han var något nytt. Han var förändring.
– Trump är vad som kan hända när eliten utnyttjar systemet till sin egen fördel. Vanligt folk blir desillusionerade och de vänder sig till en auktoritär ledare för att de tror att han kan rädda dem.
En invandringskritisk framtid?
America first, lovade den nyvalde presidenten. Så en mur mot Mexico och papperslösa ut ur landet. Krav som ligger helt i linje med vad de invandringskritiska partierna i Europa vill.
Går vi mot att göra allt större skillnad på var man är född och vilket pass man har?
– Nej, säger Pontus Strimling. I ett längre perspektiv ser vi en tydlig trend bort från tanken att de som inte har samma nationalitet eller etnicitet som jag själv skulle vara mindre värda. Att instifta mänskliga rättigheter eller att tycka att civila inte ska dödas i krig, är till exempel uttryck för just det. Allt tyder på att det är ett förhållningssätt som kommer att fortsätta att växa också i framtiden.
Lotta Nylander
Denna text utgör en del av innehållet i vårt nyhetsbrev Framtider nr 2018/1 som kom ut i juni 2018. Prenumerera på nyhetsbrevet och inbjudningar till våra publika seminarier här.
Här berättar Janine Wedel mer om skuggeliten, Kirsti Jylhä om några av resultaten från rapporten om Sverigedemokraterna som Pontus nämner ovan, och Gustaf Arrhenius om varför demokratins utveckling är en framtidsfråga:
