Hur kan grupper agera fördomsfullt, om individer inte gör det?
Under 2024 avslutades ett projekt som försökt förstå hur diskriminering uppstår när man inte tydligt kan härröra den från öppen rasism. Här skriver projektledaren Katharina Berndt Rasmussen om hur hon tillsammans med två andra filosofer tagit till olika verktyg för att komma en förklaring på spåren.
Projektet ”If you’re all egalitarians, how come you’re so racist?” föddes ur en förbryllande iakttagelse. Sverige präglas av tydliga ojämlikheter och segregation mellan olika etniska grupper, exempelvis på arbets- och bostadsmarknaden. En uppenbar förklaring till detta skulle kunna vara att det förekommer frekvent etnisk diskriminering. Men denna förklaring kommer på kant med faktumet att en majoritet av Sveriges befolkning uttrycker ett starkt stöd för egalitära värderingar. Det förekommer också förhållandevis få anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, och endast en mycket liten andel av dessa leder till fällande domar. Det hela väcker frågan: Vad är det då som ligger bakom de ojämlikheter och den segregation som vi så tydligt kan observera?
Forskning inom socialpsykologi antyder att svaret kan vara implicita fördomar (implicit bias) – automatiska stereotypa föreställningar och associationer, gällande till exempel etnicitet. Experimentella tester visar att de flesta av oss bär på sådana implicita fördomar men att vi har svårt att få syn på dem, både hos andra och hos oss själva. Forskningen har också visat att styrkan hos dessa implicita fördomar på befolkningsnivå korrelerar med graden av sociala ojämlikheter och segregation. Men mekanismerna, som skulle kunna koppla implicita fördomar hos individer (på mikronivå) till något slags diskriminering och därigenom till sociala ojämlikheter (på makronivå), är hittills dåligt analyserade.
Projektet kom till för att undersöka sådana potentiella mekanismer genom att använda verktyg från filosofin. När jag tillsammans med Nicolas Olsson Yaouzis påbörjade projektet under 2020 var planen att analysera implicita fördomar som om de var oavsiktliga och närmast osynliga ”misstag” hos individer som egentligen vill följa egalitära sociala normer. Vi använde en så kallad dynamisk spelteoretisk modell om sociala normer, och integrerade individuella implicita fördomar som systematiska avvikelser från normen. I vanliga fall skulle många sådana normavvikelser i längden leda till att normen kollapsar, men om implicita fördomar är oavsiktliga och närmast osynliga misstag blir det svårt att få syn på dem. Då kan det framstå för alla inblandade som att normen följs, trots att den utmanas gång på gång och därför ger upphov till tydliga sociala ojämlikheter. Detta ger då en möjlig förklaring till den förbryllande iakttagelse som gav upphov till projektet.
När Stina Björkholm anslöt till projektet 2022 tillkom ett spår i jakten efter mekanismer: det språkfilosofiska. Hur kan normer som implicit efterföljs i språklig kommunikation påverka hur individer behandlas och själva behandlar andra i konversationer? Och hur påverkas möjligheten att uttrycka sig och bli hörd av de begrepp som en talare har tillgång till? Fokus låg på att förstå den diskriminering som orsakas av strukturer på gruppnivå, snarare än på individers psykologi. Det språkfilosofiska ramverket dynamisk pragmatik användes för att förstå orättvisor som tar sig uttryck i kommunikation.
Idén att implicita fördomar ska tillskrivas individer har utmanats på senare år. Vissa socialpsykologer har föreslagit att de snarare ska förstås som en ”kollektiv konstruktion”, alltså att de implicita fördomarna utgör en spegling av de gemensamma scheman och bilder av sociala grupper som bärs upp av den kultur vi lever i. I stället för att prata om enskilda individers implicita fördomar borde vi prata om ”massans fördomar” (bias of crowds) – en blinkning till idén om ”massans visdom” (wisdom of crowds). Denna blinkning gav upphov till ytterligare ett spår i jakten efter mekanismer i projektet.
Idén bakom massans visdom drivs av Condorcets juryteorem (Nicolas de Condorcet var en fransk lärd som levde på 1700-talet). Det säger att om varje individ i en grupp har en bättre än slumpmässig chans att fatta rätt beslut, ökar sannolikheten att majoriteten fattar rätt beslut ju större gruppen, kollektivet, blir. Jag testade att modellera anställningsbeslut som fattas av en rekryteringsjury i en fördomsfull kultur. Resultatet blev att rekryterarnas – även om de är rätt svaga – fördomar kan förstärkas vid användningen av olika beslutsregler, så att kollektivets beslut blir mer fördomsfulla. Det här fenomenet skulle kunna vara en möjlig förklaring till hur även svaga kulturella fördomar kan orsaka tydliga sociala ojämlikheter på arbetsmarknaden.
Projektet, som var tänkt att testa en möjlig mekanism från mikronivå till makronivå testade i slutändan tre sådana: utifrån en spelteoretisk, en språkfilosofisk och en kunskapsteoretisk analys. Förhoppningen är att dessa teoretiska ramverk kan generera nya empiriska hypoteser om problemet, och i förlängningen nya sätt att angripa det.
Resultaten finns beskrivna i nio vetenskapliga publiceringar som även berör närliggande områden som diskriminering, kunskapsorättvisa, aktivism och rasbegreppet. Projektet avslutades i december 2024 med en internationell konferens på Institutet för framtidsstudier under rubriken ”Philosophical Perspectives on Social Injustice”.
I projektet ingår även Ane Engelstad, forskare i praktisk filosofi.
