Hur många kan vi vara på jorden?
I projektet Hållbar folkmängd – möjlig levnadsstandard, har forskare på IFFS försökt svara på en av de mest grundläggande frågorna i klimatsammanhang – hur många kan vi vara på jorden? Forskarnas modeller visar vidden av utmaningen vi står inför, samt vilken betydelse antalet människor egentligen har för frågor om hållbarhet, klimat och planetens gränser.
Detta är en del av Institutet för framtidsstudiers nyhetsbrev, april 2024. Läs hela här >
Anmäl dig till våra nyhetsbrev här >
Denna text är publicerad i Verksamhetsrapporten 2023. Där hittar du fler artiklar och intervjuer med forskare.
År 1798 publicerade den brittiske ekonomen Thomas Malthus An Essay On the Principle Of Population med den berömda tesen att befolkningsökningen alltid skulle springa ifrån våra möjligheter att producera förnödenheter. Befolkningskontroll var nödvändig för att inte hamna i svält, nöd och misär. Teknologisk utveckling, inte minst genom ”den gröna revolutionen” och dess innovationer, har sedan 1950-talet fört med sig en enorm expansion av gränserna för jordbruk och markanvändning. Men hur länge till?
Nya gränser har under denna tid också blottlagts. Klimatets till exempel. För att hålla uppvärmningen under två grader över förindustriella nivåer får inte mer än ytterligare cirka 1 000 gigaton koldioxid släppas ut. Det är vår återstående så kallade koldioxidbudget som med nuvarande takt är förbrukad om två årtionden. För 1,5 grader är den slut om sex år.
I projektet Hållbar folkmängd – möjlig levnadsstandard, har forskare tittat både på klimat och markanvändning. För Malthus var befolkningens storlek nyckeln till att inte överskrida jordens gränser. Hur ser det ut i dag?
Befolkning och klimatpåverkan
Martin Kolk, docent i demografi och forskare vid Institutet för framtidsstudier (IFFS), förklarar att relationen mellan klimatpåverkan och befolkning är ett till ett.
– Blir befolkningen tio procent större, blir klimatpåverkan också tio procent större. Sambandet är linjärt. I den bemärkelsen betyder befolkningens storlek mycket. Men, den påverkar samtidigt mindre än vår konsumtionsnivå, säger Martin Kolk.
På åttio år fram till år 2100 väntas den globala befolkningen växa med ungefär 20 procent, från dagens åtta till ungefär tio miljarder människor. Samtidigt beräknas BNP globalt öka med faktorn 4,5, eller 350 procent, enligt OECD. Relationen mellan klimatpåverkan och BNP är förvisso inte ett till ett som för befolkning, vilket betyder att konsumtionsnivån kan öka utan att klimatpåverkan ökar lika mycket. Detta spelar dock inte så stor roll eftersom den förväntade ökningen av BNP är så mycket större än den förväntade befolkningsökningen.
– Säg att BNP ökar med 350 procent och att det ökar klimatpåverkan med 150 eller 200 procent. Samtidigt har du en befolkningsökning på runt 20 procent, vilket ger 20 procent ökad klimatpåverkan. Den mycket högre takten av den ekonomiska tillväxten gör att den blir relativt mycket viktigare, säger Martin Kolk.
Detta understryks också av tidsaspekten i klimatfrågan. Utsläppen av växthusgaser måste ned snabbt, medan befolkningsmängd styrs av tröga processer.
– Tvärtemot vad många tror finns det ingen befolkningspolicy som kan hjälpa oss att hantera klimatkrisen. Detta då det tar mycket lång tid innan sådan får en nämn värd effekt på populationsstorleken, 50 år och mer, och vi behöver lösa klimatkrisen de närmaste 20–30 åren. Detta beror på vad som kallas ”population momentum”, att befolkningen fortsätter att växa även om fertilitetsnivån föll direkt till ersättningsnivån 2,1 barn per kvinna. Även om man i dag införde en policy där fertilitetsnivån direkt gick över till ersättningsnivån, vilket förstås är omöjligt, skulle befolkningen ändå fortsätta öka till nio miljarder 2060. Att ändra den globala befolkningen är som att vända en oljetanker, det tar mycket lång tid, och befolkningskontroll som ett sätt att hantera klimatkrisen kan vi glömma, säger Gustaf Arrhenius, professor i praktisk filosofi och projektledare för forskningsprojektet.
Vilka är då de andra lösningarna? I många sammanhang är antagandet att de består av ny och mer effektiv teknologi. En uppgift i projektet har varit att bena ut just teknologins roll i de olika vedertagna modellerna som beskriver möjliga framtida scenarion för klimatpåverkan. Forskarna har använt ett ramverk som kallas IPAT som beskriver relationen mellan klimatpåverkan (I=impact), befolkningsstorlek (P=population), välfärd (A=affluence) och teknologi (T=klimatpåverkan per producerad enhet i ekonomin).
Genom att tillämpa IPAT-ramverket på till exempel medelscenariot RCP 4.5 som tagits fram av Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, kan man visa vilka antaganden om teknologisk utveckling som görs.
– Om vi vet klimatpåverkan, befolkningsstorlek och hur mycket ekonomin kommer att växa, kan vi räkna ut teknologins roll. Man kan säga att vi benar ut T, säger Emma Engström, teknologie doktor i miljöteknik.
I IPCCs medelscenario växer ekonomin i samma takt som den gjort historiskt med ungefär tre procent per år, vilket ger en 4,5 gånger större ekonomi år 2100. I detta scenario landar den globala temperaturökningen på 2,7 grader över förindustriella nivåer. Långt över två grader och bortom vad IPCC kallar ”farlig” temperaturökning.
Men även detta scenario, som alltså missar målet, innehåller ett antagande om en mycket optimistisk teknikutveckling. När man lägger IPAT-ramverket över IPCCs scenario blir resultatet att teknologi måste effektivisera ekonomin till den punkt att klimatpåverkan per producerad enhet år 2100 i det närmaste måste vara noll.
– Våra studier gör det tydligt att även IPCCs ”middle of the road-scenario" inbegriper en drastisk förbättring av teknologi till 2100. Och det är ändå inte tillräckligt för att nå klimatmålen. Vår modell understryker vilken stor tilltro IPCC har till teknologi, säger Emma Engström.
Vilket fog har då IPCC att vara så optimistiska? Blickar man bakåt är det ganska gott. Effektiviteten i ekonomin avseende utsläpp av växthusgaser har ökat med cirka tre procent per år. Och i forskningslitteraturen finns gott om exempel på redan framtagen teknik som kan öka effektiviteten mycket även framöver. Tekniken finns redan, det är tillämpningen och den politiska viljan som saknas, som IPCC uttrycker det.
Definitionen av teknik är också sådan att även politiska innovationer som till exempel koldioxidskatt räknas in.
Befolkning och markanvändning
För markanvändning, den andra gränsen som forskarna undersökt, verkar däremot teknik inte kunna spela samma stora roll. Två av tre metoder som forskarna analyserat genom IPAT-ramverket visar att mänskligheten behöver öka andelen av jordens mark den brukar fram till 2100. Teknologi kan enligt dessa modeller inte kompensera för ökad befolkning och ökat välstånd. Den tredje metoden visar däremot minskad markanvändning fram till 2100. Den bygger på antagandet att den historiska takten i ökad effektivitet i markanvändningen, kommer att fortsätta i samma takt fram till 2100. Det finns dock starkare skäl att tvivla på en sådan optimistisk hållning i det här fallet.
– Den gröna revolutionen med förädlade grödor, konstbevattning, bekämpningsmedel och gödsel ökade effektiviteten drastisk. Men i forskningslitteraturen finns det betydligt färre exempel på teknik som kan öka effektiviteten framöver så drastiskt som skulle krävas. Jordbruket är också en mer komplicerad sektor med miljontals, kanske miljarder aktörer – bönder – runt om i världen. I klimatfrågan är det ett fåtal stora aktörer i fossilindustrin som driver problemet. Då blir det lättare att se vad lösningen skulle kunna vara, säger Emma Engström.
Om hoppet inte kan sättas till teknologin med samma optimism i fallet med markanvändning, återstår modellens P och A: Befolkning och välstånd.
– Dessa dimensioner blir relativt sett viktigare när det kommer till markanvändning. Perspektiv som argumenterar för minskad ekonomisk tillväxt, och åtgärder för att begränsa befolkningsökningen blir mer relevanta här, säger Martin Kolk.
Men på kort sikt är befolkningspolicyer inte heller ett alternativ för markanvändningsdimensionen – av samma anledning som för klimatet: Trögheten. Och om man på lång sikt vill minska befolkningen globalt för att minska markanvändning, finns stora utmaningar med det också.
– I den mån man vill minska befolkningen måste man tänka på både effektiva och etiska sätt att göra det. Något som vi har kommit fram till i projektet är hur viktiga välfärdssystemen är för att förstå barnafödandet. Det handlar om hur stora barnbidragen är, hur föräldraförsäkringen ser ut, barnomsorg och liknande. Vill man ha lägre barnafödande är det sannolikt åtgärder likt lägre barnbidrag som är etiskt försvarbara, särskilt om folket tillsammans fattar beslut om det genom demokratiska processer, inte förbud eller andra mer radikala åtgärder, säger Martin Kolk.
Sambandet familjestorlek och välfärdssystem gäller i hög- och medelinkomstländer, vilket också är de länder där de allra flesta kommer att leva i framöver. Avgörande för befolkningsutvecklingen i världen kommer därför att vara vilken familjepolitik som man inför i till exempel Indien och Indonesien.
Vissa resultat i projektet stödjer också antagandet att människor faktiskt är villiga att gå med på detta. Martin Kolk tillsammans med kollegorna Malcolm Fairbrother och Kirsti Jylhä genomförde en enkät där människor bland annat tillfrågades om hur mycket klimat och miljö spelade in i deras egna beslut att skaffa barn, samt om de ansåg att en ökad befolkning var ett problem för klimatet. Överraskande många ansåg detta.
– För det egna personliga beslutet att skaffa barn eller inte spelade inte klimat och miljö så stor roll. Vilket ungefär vad det vi förväntade oss. Men något som förvånade oss var att väldigt många på en generell politisk nivå är oroade över en stor och växande befolkning, och anser att det är rimligt att tänka i termer av begränsad befolkning och barnafödande i frågor om klimat och miljö, säger Martin Kolk.
Åtgärder för att minska befolkning har alltså stöd, kanske mer stöd bland allmänheten än vad många politiker inser, tror Martin Kolk. Kanske behövs det dock, i det långa loppet, varken åtgärder eller folkets stöd för att åstadkomma en minskad befolkning. På grund av bland annat ökat ekonomiskt välstånd, högre utbildningsnivå, ökad jämställdhet och reproduktiv frihet, faller barnafödandet redan över hela världen. De flesta prognoser pekar på en framtid där befolkningen kommer att nå en topp någonstans mellan 2060 och 2090, för att sedan stabiliseras, och kanske minska. Många lever redan i länder med barnafödande under två barn per kvinna i snitt, vilket innebär färre människor totalt i det långa loppet. Men återigen, det är på lång sikt. Inget att hoppas på för den som oroar sig för uppvärmning, biologisk mångfald eller utarmade jordar.
Befolkningsminskningen kommer i detta hänseende att komma för sent. Och medföra sina egna problem. Något som Dean Spears, ekonom vid Austins universitet i Texas och forskare i projektet, tog upp i en artikel i New York Times i september 2023:
”Under de senaste 200 åren har mänsklighetens befolkningsökning gått hand i hand med djupgående framsteg inom levnadsstandard och hälsa: längre liv, friskare barn, bättre utbildning, kortare arbetsveckor och många andra förbättringar. [...] Ekonomer som studerar tillväxt och framsteg anser inte att detta är en tillfällighet. Innovationer och upptäckter görs av människor. I en värld med färre människor kan förlusten av så mycket mänsklig potential hota mänsklighetens fortsatta väg mot bättre liv”.
