Klimatpolitik som funkar – var, när, hur, varför

Krönika av Malcolm Fairbrother

När Internationella sjöfartsorganisationen 2016 meddelade att högsta tillåtna svavelhalt i marint bränsle från och med 2020 sänks från 3,5 till 0,5 viktprocent förändrades världen. Flera miljoner människor – för att inte tala om andra arter – kommer leva längre liv bara till följd av detta beslut.

Sannolikt även du.

Att det hela passerade under tystnad var emellertid totalt förutsägbart – global sjöfart står för en stor del av världens miljöfarliga utsläpp, men den sortens regleringsnyheter anses alltid medialt osexiga – och informationsskuggan ligger dessvärre även över en lång rad andra fantastiska nyheter. Sedan den kinesiska regeringen sjösatte sitt krig mot luftföroreningar 2014 har koncentrationen av luftburna partiklar i landets storstäder gått ner med mer än en tredjedel. På fem år. Med enorma positiva hälsoeffekter.

Efter att koldioxidskatt 2008 infördes i British Columbia, Kanadas västra provins, och sedan successivt höjts, har utsläppen gått ner med tio procent – till ingen kostnad alls. Åtgärden hade ingen negativ effekt på levnadsstandard, vilket är ett generellt mönster. Nästan alla människor tror att det är dyrt att lösa miljöproblem, att det kostar mycket pengar eller påverkar tillväxten negativt. Men det är inte sant.

Mellan 1990 och 2013 växte den svenska ekonomin med 61 procent och under samma tid gick växthusgasutsläppen ner med 23 procent. Högre levnadsstandard, lägre miljöpåverkan. Inga konstigheter. Eller ta grön el. Dagens vindkraftverk producerar lika mycket el som för tio år sedan – med halva vindstyrkan. Effektiviteten har dubblats på ett decennium. Och solenergin är än mer imponerande. Genomsnittspriset på solenergi har gått ner med 71 procent – också det på bara tio år. Så fort går det. Och även detta är ett väl dokumenterat mönster. När motivationen –  kraven – finns utvecklar människan ny teknik i makalös fart.

Alla miljöproblem har samma orsak

Succéhistorierna är tusentals men för den som vill driva progressiv och evidensbaserad miljöpolitik finns ett antal med framgångarna vidhängande problem att begrunda, varav det första handlar om just information. Att resultaten är så okända är ett betydande problem eftersom allmänheten i stora delar av världen då inte blir upplysta om klimatpolitikens allra viktigaste erfarenhet: när vi faktiskt försöker lösa miljöproblem är det nästan skrämmande hur lätt det är att också göra det. Problemet är inte att styrmedel saknas, utan att de vi har – och som vi vet funkar – inte används. Och det som funkar är, har alltid varit och kommer alltid att vara detsamma: se till att den som skräpar ner får betala. Bära kostnaden. Inte hälften eller en del av föroreningens pris, utan hela.

Att konsekvenserna hela tiden hamnar på andra – billigt för rika här, dyrt för fattiga där – är roten till världens alla miljöproblem, och lyfter man in framtida generationer i definitionen av ”samhället” blir de skador som orsakas av oss i dag enorma för andra i morgon. Klimatkrisens kärna är just detta: misslyckandet med social samordning, den förödande snedvridningen av drivkrafter. Kostnadernas felplacering.

Lösningen stavas justering, och så länge människor förblir okunniga om hur extremt väl sådan justeringspolitik har fungerat kommer klimatdebattens dystopiska stämning aldrig ta slut. I många decennier har vänsterradikaler krävt negativ tillväxt, ett nytt ekonomiskt system eller – det senaste – en ”global despoti” som skulle kunna beordra fram nödvändiga klimatåtgärder. Högerradikaler å sin sida gör uppror mot miljöregleringar, förnekar vetenskap och menar att klimatåtgärderna är hysteriska. Men båda sidor har fel. Vi kan ha både tillväxt och hållbarhet.

Ur miljöekonomiskt perspektiv är det i särklass mest effektiva att sätta ett pris på koldioxidutsläpp, vilket också är skälet till att denna lösning så hårt förespråkas av miljöexperter och de politiska ledare som lyssnar till dem. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres slog nyligen fast att ”regeringarna måste ... införa priser på koldioxid som återspeglar den verkliga kostnaden för förorenande växthusgasutsläpp och som driver på en övergång till grön energi.” Ordvalet ”måste” är i sammanhanget uppseendeväckande starkt, men illustrerar hur väl Guterres lyssnat på forskare: koldioxidskatt är ett kraftfullt, enkelt och kostnadseffektivt instrument för att justera priser, incitament och – inte minst – beteenden.

Ekonomisk makt och vilseledning

Utöver informationsunderskottet finns ett annat stort problem som är uppenbart för alla oss som sysslar med tvärvetenskaplig klimatforskning: de politiska krafter och ekonomiska makter som blir uppenbara så fort kostnadsläget korrigeras. Frankrikes gula västarna-rörelse visar tydligt hur ogillande kan nå revoltnivå och skapa stor politisk turbulens när klimatfrågans etiska dimension – rättvisa – inte görs till en självklar del av nödvändiga omställningsprocesser. I andra änden av det sociala och politiska spektrat sker revolterna inte med protestmarscher – utan med pengar. Även om de flesta miljöpolitiska åtgärder gynnar samhället i stort och på lång sikt, innebär de nästan alltid ekonomiska kostnader för en minoritet, som vanligen blir högljudd. Och för att undvika betalning försöker de – stora företag, enskilda länder, handelsorganisationer – ofta förvirra allmänheten och övertyga väljare om att vissa politiska förslag är dåliga, eller att det utpekade miljöproblemet inte alls utgör ett problem eller inte ens existerar. Oljegiganten Exxon är bara ett av många exempel på bolag som tidigare haft omfattande sådan lobbyverksamhet.

Att göra det politiskt nödvändiga möjligt bland de folk och ekonomiska eliter världen består av är aldrig lätt, men här finns viss tröst för den framtida klimatpolitikens designers. Trots alla vilseledningskampanjer drivna av företag och vissa regeringar visar forskning att de allra flesta människor, globalt räknat, är övertygade om att klimatförändringarna är verkliga. Dels i meningen att de är orsakade av människor, dels att de mycket dåliga. Farliga. Klimatskeptiker får stor uppmärksamhet – deras mer eller mindre tokiga avfärdanden av vetenskap tycks medialt attraktiva – och några av dem, som Exxon, är tillräckligt resursstarka för att köpa sig stor plats i det offentliga samtalet. Men i antal människor är de få. En bred undersökning som 2017 gjordes av Pew Global Attitudes konstaterade att ett genomsnitt på 61 procent i 38 undersökta länder anser att klimatförändringarna utgör ett ”stort hot” för det egna landet. Ytterligare 23 procent menade att de utgör ett ”mindre hot”. Den globala opinionen för att i linje med de alarmerande forskningsresultaten om klimatförändringarnas realitet snabbt vidta omfattande åtgärder är alltså tydlig.

Nödvändigt vs möjligt

Exakt vad folk vill att styrande ska göra är mer oklart, men även här kommer ny forskning snart ut med nyttig vägledning och hopp om framsteg. Att miljöskatter visat sig effektiva där de införts betyder inte att de är politisk möjliga i alla samhällen. Välfärdsländer som Sverige eller Kanada – med stor tillit mellan individ och stat – har framgångsrikt kunnat införa koldioxidskatter, en åtgärd som nu också diskuteras på EU-nivå, medan den sortens pålagor är svårare att införa i mer marknadsliberala samhällen eller stater präglade av historisk korruption. Nästa år publicerar Cambridge University Press ekonomen Mark Jaccards nya bok A Citizen’s Guide to Climate Policy, som bland annat samlar aktuell samhällsforskning om ”political acceptability” i relation till nödvändiga klimatmål, och författaren utgår från det uppenbara: trots många decennier av lokalt effektiva miljöskatter har nödvändiga minskningar av de totala växthusgasutsläppen uteblivit – av det enkla skäl att problemet är globalt och det saknas globala styrmedel.

Inte ens, menar Jaccard, om problemet vore begränsat till ett land skulle en nödvändig utsläppsbeskattning vara möjlig eftersom skatteredskapet tenderar vara så impopulärt. Kombinationen av motståndets ekonomiska potens och de demokratiska systemens kortsiktiga logik med behov av ständiga väljarvälsignelser – oftast var fjärde år – gör fortsatta misslyckanden troliga. I en del länder har det till och med visat sig möjligt att vinna regeringsmakten bara på motstånd mot miljöbeskattning, ett faktum som – konkluderar Jaccard – bör få oss att rikta blicken mot andra lösningar. Hur, kort sagt, ska regeringar klara sina Parisavtalsåtaganden och lyckas bli omvalda?

Hans svar lyder ”flex-regs” – flexibla men väl kalibrerade miljöregleringar – byggda på ett system av uträknad ”relativ politisk kostnad per reducerat ton” koldioxid. Det kan handla om regler som ställer krav på byggbolag att leva upp till hårdare krav på energieffektivitet samtidigt som det lämnas upp till enskilda byggare hur de gör det, eller regler som tvingar bilproducenter att göra det genomsnittliga fordonet mer bränsleeffektivt medan de tillåts sälja ett mindre antal som inte är effektiva alls. Med den här sortens mer precisa krav riktade mot de snabbast påverkbara sektorerna kan, visar hans forskning, utsläppsnivåerna reduceras mycket snabbare än med generella skatter.

Jaccard kan tyckas undfallande mot marknadens krav och krafter, men hans poäng är bara att miljöekonomisk effektivitet måste stämmas av mot politisk effektivitet – och att alla långsiktigt klimatstrategiska åtgärder bör undvika onödig politisk turbulens. Vilket är lätt att hålla med om.

När Greta Thunberg förra veckan framträdde i brittiska parlamentet konstaterade hon kallt att ”the only thing we need to look at is the emission curve. And I’m sorry, but it’s still rising.” Det är sant, och ska den vända neråt inte bara lokalt – utan globalt, det vill säga totalt – krävs kanske inte en världsregering, men det krävs utan tvekan en tvärvetenskapligt byggd klimatpolitik med stor räckvidd som bottnar lika bra i samhällsvetenskap och humaniora som i naturvetenskap. Som med etiska, sociala, psykologiska, historiska, politiska, juridiska och ekonomiska redskap förmår flytta kostnaderna till rätt plats och rätt aktör.

Först då ljusnar det.

Lyssna också till Malcolm Fairbrothers TEDx-talk på detta tema: Saving the earth is easier than you think.

Den här texten ingår i nyhetsbrevet Framtider, nr 2019/2. Nyhetsbrevet kommer ut ca 4 gånger per år, prenumerera här. Tidigare nummer av Framtider hittar du under Publikationer.