”Missvisande om brist på forskning” + replik och slutreplik
En debatt om brist på forskning om systemhot har blossat upp. "Inget görs" upprepas i flera medier. Mer kan såklart göras, men att påstå att inget görs sprider en felaktig bild av forskningen i Sverige, skriver Amir Rostami, Gustaf Arrhenius och Folke Tersman i Svenska Dagbladet. Läs även en replik från Peter Esaiasson, samt en slutreplik av Rostami, Arrhenius och Tersman.
Läs hela artikeln i SvD: ”Missvisande om brist på forskning”
"I veckan presenterades en angelägen rapport av statsvetaren Carina Gunnarson, tidigare forskare vid Institutet för framtidsstudier, om att de svenska institutionerna har visat sig vara sårbara för infiltration, korruption och välfärdsbedrägerier. Gunnarson konstaterar också att det ”råder en brist på forskning om organiserad brottslighet i en nordisk kontext”. Rapporten har med rätta fått en hel del medial uppmärksamhet, men dess konstaterande om brist på forskning resulterade i att en missvisande föreställning om samhällsforskningens världsfrånvändhet fick fäste i ett antal medier. På ledarplats i Göteborgs-Posten (6/11) hävdade statsvetarprofessorn Peter Esaiasson att ”inget” – ”inget” – av forskningsfinansiären Fortes resurser i år, totalt 300 miljoner, går till studier av fenomen som karakteriseras som ”systemhotande”. Han skriver att orsakerna till ointresset är oklart. ”Vi vet inte om det är forskarna som hellre forskar om annat och därför inte ansöker om medel eller om det är anslagsgivarna som säger nej till de forskare som är intresserade”. Under veckan upprepades Esaiassons teser på både Expressens (8/11), Norrans (8/11), och Svenska Dagbladets (8/11) ledarsidor. Den senare kunde med GP-kolumnen som källa meddela att ”inte ett enda” av Fortes forskningsprojekt ”var inriktat på brottslighetens systemhotande effekter”. Norran slog fast att det låga intresset för att forska kring systemhotande fenomen ”utgör i sig ett hot mot samhället”. Expressen frågade sig varför forskarna ”lämnar walkover” när det kommer till den systemhotande brottsligheten: Är ämnet för känsligt?
Men stämmer tesen?
Tyvärr definierar debattörerna inte begreppet ”samhällshotande”. Utgår vi från att systemhotande inbegriper hot, våld eller andra handlingar som var för sig, eller i ackumulerad form, riktas mot staten och dess institutioner och företrädare, och genom detta skadar deras förmåga att klara sin uppgift i samhället eller undergräver allmänhetens tillit till dessa institutioner, kan vi konstatera att forskarna inte har lämnat ”walkover”. Det bedrivs idag omfattande forskning om kriminella samarbeten, extremism, dödligt våld, antagonistiska hot etc. Det sker också nya forskningssatsningar på området. Exempelvis beviljade Vetenskapsrådet nyligen närmare 100 miljoner kronor i bidrag till sju forskningsmiljöer om brottslighet. Satsningen är en del av rådets tioåriga nationella forskningsprogram om brottslighet. Därtill gör rådet återkommande utlysningar om samhällelig säkerhet och beredskap. Likaså har MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, frekventa forskningssatsningar på samhälleliga risker och hot som rimligen faller under begreppet ”systemhotande” fenomen. Men tillbaka till forskningsfinansiären Forte. Av det totala antalet ansökningar som kom in till Fortes utlysning om projektbidrag 2023 (834 ansökningar) handlade ett fyrtiotal helt eller i delar under ovannämnda beskrivning av ”systemhotande” fenomen, som forskningsprojektet ”systemhotande välfärdsbrottslighet” eller det om ”gängrelaterade konfliktsammanbrott och deras samhälleliga responser”. Fyrtio är för lite med tanke på den samhällsutveckling vi har, men långt ifrån ”inget”. Beviljandegraden totalt var drygt 8 procent i Fortes utlysning och den för forskning om systemhotande fenomen också den drygt 8 procent. Det är för lite, men siffrorna ger knappast stöd för tesen att det inte finns något intresse från forskare för en av vår tids ödesfrågor."
Amir Rostami, Gustaf Arrhenius och Folke Tersman efterlyser också stärkt basfinansiering till befintliga fristående forskningsinstitut.
"I detta sammanhang vill vi framhålla ett annat problem: den svenska forskningsordningens bristande flexibilitet. Effektiv forskning om systemhotande samhällsproblem – välfärdsbrottens expansion, skuggsamhällets långsiktiga konsekvenser etcetera – är med självklarhet tvärvetenskaplig. Först när kriminologer, statsvetare, ekonomer, systemvetare, naturvetare med flera förs samman blir strukturproblem begripliggjorda och lösningar träffsäkra. Därför är det ett problem för kunskapsproduktionen att en stor del av anslagsflödet kanaliseras i de klassiska universitetens system där dynamisk tvärvetenskap många gånger försvåras av det disciplinära system som de präglas av. Den forskning som bedrivs på lärosätena är helt avgörande för svensk kunskapsutveckling, men behöver kompletteras med starka fristående forskningsmiljöer. Dessa har en särskild förmåga att skapa de disciplinöverskridande samarbeten dagens snabbrörliga samhällsproblem behöver och generera kunskap utan att göra avkall på vetenskaplig kvalitet och stringens. Träffsäkrare kunskap ger i sin tur träffsäkrare lösningar."
Replik från Peter Esaiasson: Inte oväntat att det forskas på beställning
"Mycket – det mesta – av forskningen debattörerna tar upp emanerar från särskilt utlysta forskningsmedel och från uppdragsforskning betald av myndigheter. Min krönika handlade om öppna utlysningar där forskarna själva väljer vad man vill forska om. Att det forskas på beställning är ingen överraskning."
Slutreplik från Rostami, Arrhenius och Tersman: "Ogrundade gissningar från Esaiasson"
"De exempel vi tog upp är just tematiska utlysningar, inte forskning på beställning som Esaiasson felaktigt påstår. Dessa avspeglar således forskarinitiativ eftersom forskarna själva väljer och formulerar sina projekt inom temat. Den som granskar söktrycket på de stora forskningsfinansiärernas riktade satsningar, avsedda att just fånga upp tydliga samhällsbehov, ser lätt att det är mycket stort; forskarna trängs för att få producera ny och användbar kunskap. Att för lite sådant finns är alltså inte deras fel."
