Ny bok bygger vidare på Derek Parfits arbete
I den nya boken ”Ethics and existence - The legacy of Derek Parfit”, bygger flera av världens främsta filosofer inom de områden där Derek Parfit var pionjär vidare på hans arbete med 20 nya originalartiklar. ”Derek väckte många nya frågor, särskilt inom populationsetik, och den här boken ger verkligen en känsla av hur fruktbart hans arbete var”, säger Tim Campbell, filosof på Institutet för framtidsstudier och en av redaktörerna för boken.
Derek Parfit (1942-2017) var en brittisk filosof vid Oxfords universitet och av många ansedd som den viktigaste moralfilosofen under 1900-talet.
Volymen Ethics and existance: The legacy of Derek Parfit är den andra av tre planerade böcker som ges ut av Oxford University Press. Medan den första i serien, Principles and Persons, handlar om frågor inom identitetsteori och normativ etisk teori, avhandlar Ethics and existance det fält som Parfit anses ha etablerat: populationsetiken.
- Boken innehåller nya originalartiklar och är en hyllning till Parfit och bygger vidare på hans arv inom de filosofiska områden som han ansåg var viktiga och som han vigde sitt liv åt att utforska. Det är en mycket spännande samling artiklar, säger Tim Campbell, som är doktor i filosofi, forskare vid Institutet för framtidsstudier och en av bokens redaktörer.
Populationsetik utforskar normativa frågor som rör frågor om människors existens och det faktum att våra handlingar orsakar att nya människor blir till. Frågor som utforskas inom populationsetiken är bland annat om det är bättre för någon att existera än att inte existera. Gynnar vi människor genom att skapa dem?
Tidigt i Parfits karriär oroade han sig för överbefolkning och ställde sig frågan vad som gör en viss population bättre en någon annan tänkbar population med ett annat antal människor och levnadsstandard. Vilken population skulle vara bäst?
Det var i sitt arbete med de här frågorna som han upptäckte en mängd nya problem och paradoxer. Han visade att alla teorier kring vad som kan göra en population bättre än någon annan innehåller osannolika och besvärliga implikationer. Till exempel kan man tänka sig en teori som rankar olika populationer enligt den totala mängden välbefinnande (så kallad totalism). Men för att acceptera det här sättet att ranka populationer måste man också acceptera vad Parfit kallade ”den motbjudande slutsatsen” (the repugnant conclusion): För varje population med åtminstone tio miljarder människor där varje individ har väldigt hög levnadsstandard, finns en mycket större tänkbar population vars existens skulle vara bättre, alla annat lika, trots att alla dess medlemmar har liv som bara är nätt och jämt värda att leva”. Eftersom den mycket större populationen har en större mängd totalt välbefinnande i egenskap av att den är mycket större, skulle den alltså vara bättre enligt totalism. Men det här verkar osannolikt.
Ett liv som bara är nätt och jämt värt att leva kanske bara har njutningar som kan jämföras med kornas njutning när de betar, eller ödlors njutning när de värmer sig i solen (Parfits exempel). Väldigt få människor skulle acceptera ”den motbjudande slutsatsen”, åtminstone vid första åsyn.
- Det Parfit upptäckte var att det är extremt svårt att konstruera en generell teori som undviker ”den motbjudande slutsatsen” och samtidigt undviker andra, minst lika paradoxala och svårsmälta slutsatser. Många filosofer som jobbar inom populationsetik menar till och med att någon sådan teori inte existerar. Detta är fascinerande men också besvärande, säger Tim Campbell.
Parfit slutade aldrig att leta efter en sådan generell teori. Sent i livet försökte han visa att nyckeln var att det finns oprecisa avvägningar mellan olika värden kopplade till liv och populationer. Till exempel kan en population vara bättre än en annan genom att det finns speciella värden kopplade till de bästa tingen i livet, såsom de högsta konstformerna, vetenskap, kärlek och vänskap. Andra populationer kan vara bättre med avseende på jämlikhet och total välfärd, men sett till helheten kanske dessa populationer bara i begränsad mån kan jämföras.
Det står dock inte klart exakt hur denna vädjan till bristande precision i avvägningar mellan olika värden kan undvika vissa osannolika konsekvenser.
- Derek trodde att vi kunde undvika att drivas till ”den motbjudande slutsatsen” genom att hävda att det bästa i människors liv har ett speciellt slags värde och att dessa värden helt kunde saknas i populationer där alla lever liv som bara nätt och jämt är värda att leva. Detta är dock inte helt uppenbart, säger Gustaf Arrhenius, professor i praktisk filosofi och vd för Institutet för framtidsstudier.
Gustaf Arrhenius kapitel i boken heter ”Population ethics and conflict-of-value imprecision” och analyserar Parfits sista försök att utveckla en generell teori som löser alla problem inom populationsetik. Enligt Arrhenius kan det vara så att vissa av de bästa tingen i livet kan finnas i populationer vars medlemmar har liv som endast nätt och jämt är värda att leva. Kanske är de här bästa tingen sparsamt distribuerade i människors liv eller att livet innehåller vissa av dessa goda ting, men också en stor portion extremt lidande. Människorna som lever dessa liv kanske till och med skulle ha föredragit liv med endast de enklaste njutningarna (betande kor) om det hade inneburit att man hade haft färre av de värsta tingen i livet.
Parfit var medveten om problemen med avvägningarna mellan de bästa och värsta tingen i livet, men hann inte adressera dem innan han avled 2017.
Parfits arbete inom populationsetiken har inspirerat nytänkande på många områden, särskilt när det kommer till framtida generationer. Ett område handlar om den långsiktiga framtiden, dess enorma betydelse och att vi borde tänka mer på hur vi formar denna framtid.
- Att tänka på hur framtiden kan te sig och vad som gör en population bättre än någon annan, leder naturligt in på tanken att nästan allt potentiellt värde ligger i framtiden eftersom det är troligt att de allra flesta av alla kännande varelser som någonsin kommer att leva, kommer att leva i framtiden, och att deras antal kan vara astronomiskt, säger Tim Campbell.
Parfit hade ett tankeexperiment för att illustrera detta. Han jämförde tre scenarier. Ett där det råder fred på jorden, ett där 99 procent av befolkningen dör i ett kärnvapenkrig och ett tredje där ett kärnvapenkrig dödar 100 procent av befolkningen.
- De flesta skulle säga att den största skillnaden är mellan fred och att 99 procent dör. Men enligt Parift är den största skillnaden mellan att 99 procent dör eller att 100 procent dör. Detta eftersom om 100 procent dör, så kommer inga fler människor någonsin existera. Hela mänsklighetens framtid och värde skulle försvinna, säger Tim Campbell.
De här tankarna har under senare år fört existentiella hot högre upp på mångas agenda. Till exempel har hotet från kärnvapen, utvecklandet av potentiellt farlig artificiell intelligens, asteroidnedslag och katastrofala klimatscenarier fått mer uppmärksamhet.
Flera av bidragen i boken är skrivna av forskare inom forskningsprogrammet Klimatetik och framtida generationer på Institutet för framtidsstudier. Mer information om boken finns hos Oxford University Press.
