Om resultatet av våra handlingar är att vissa människor aldrig kommer att existera - bör vi bry oss?
Många politiska beslut påverkar, avsiktligt eller oavsiktligt, hur den framtida befolkningen kommer att se ut. Till exempel: ett beslut som höjer priset på bostäder kan göra att vissa avstår från att skaffa barn. Bör dessa människor som aldrig kommer att existera räknas på sidan som talar emot beslutet? Det senaste numret av The Economist tar sig an populationsetikens komplexiteter med hjälp av bland andra Gustaf Arrhenius, Dean Spears och John Broome, alla forskare knutna till Institutet för framtidsstudier.
Svaret på frågan om icke-existenser bör räknas in i kalkylen av ett politiskt belsut har oftast varit nej, skriver The Economist:
"Livet av en potentiell avkomma "har aldrig räknats in i kalkylen av att rädda ditt liv", noterar John Broome, en moralfilosof vid Oxford. Dessa liv räknas inte ens in i kalkylerna av beslut vars hela poäng är att skapa nya liv. I Storbritanniens riktlinjer för behandlingar mot infertilitet räknas hur behandlingen gynnar mamman, men någon värdering av barnets liv görs inte.".
Att värdera framtida befolkningar av olika storlekar och med olika välfärd är notoriskt svårt noterar The Economist och tar upp Derek Parfits berömda "motbjudande slutsats". Enligt den är en extremt stor befolkning av människor som lever liv bara nätt och jämnt värda att leva, bättre än en mindre befolkning med mycket hög välfärd. En slutsats som de flesta finner intuitivt just motbjudande, men som populationsetiken har haft mycket svårt att undvika, åtminstone utan att inte hamna i andra slutsatser som är minst lika svårsmälta.
"Det är en djupt oaptitlig slutsats. Den besvärade Parfit under resten av hans liv och är fortfarande "en av den moderna etikens största utmaningar", enligt Gustaf Arrhenius vid Institutet för framtidstudier", skriver The Economist.
Läs hela artikeln: Should we care about people who need never exist?
