Rikare med sänkt reallön? Inflation och fattigdomsmått
Värdet av pengarna i vår plånbok krymper nu snabbt. Men fattigdomen behöver inte öka för det. Begreppet fattigdom har många definitioner, och här reder sociologi-professorerna Jan O. Jonsson och Carina Mood ut dem för oss.
För den som forskar om fattigdom är ökad inflation och prognoser om lågkonjunktur säkra tecken på att det snart ringer på telefonen och plingar i inboxen: Journalister från alla sorters medier vill ha någon, helst en professor, som bekräftar att fattigdomen kommer att öka. Detta kan kännas frustrerande endimensionellt.
Först och främst: Ja, fattigdomen kommer med stor sannolikhet att öka, helt enkelt för att människor får högre utgifter, men (ganska säkert) inte motsvarande inkomsthöjningar. Det finns dock mer dolda sidor av den ”moderna” fattigdomen som också är värda att lyfta fram: hur den tar sig uttryck, hur den förändras över tid, och vilka grupper som är viktiga att värna. Men vi bör också fråga oss vilka och vad som döljs i fattigdomsstatistiken.
Olika mått, olika resultat: Absolut och relativ fattigdom
Vår övertygelse är att fattigdom bör ses som en brist på ekonomiska resurser som hindrar människor från att leva ett liv i paritet med andra – att nå en ”skälig levnadsnivå” (denna absoluta fattigdomsgräns brukar ligga i linje med normen för ekonomiskt bistånd*). Men såväl EU:s som ECB:s offentliga statistik har sedan ett par decennier fokuserat på ett annat mått som helt nyligen kallades ”relativ (inkomst)fattigdom”, numera ”låg ekonomisk standard”. I stället för att relatera inkomster till nödvändiga utgifter bestäms fattigdomsgränsen i relation till medianinkomsten: Hushåll som har mindre än 60 procent av medianinkomsten räknas som fattiga (eller formellt, numera, som ”under risk för fattigdom”). Detta är i praktiken ett mått som fångar ojämlikhet i den undre halvan av inkomstfördelningen.
Användningen av denna relativa definition har lett till den förvirrande beskrivningen av fattigdomen i Sverige som nästan ständigt växande, eftersom ojämlikheten ökat under en tjugoårsperiod med kraftigt ökande realinkomster. I själva verket har fattigdomen med det absoluta måttet knappast någonsin varit så låg i Sverige. Den har minskat sedan mitten av 1990-talet, och är också i ett internationellt perspektiv på mycket låga nivåer.
Det vill säga, så var det innan inflationen tog fart. Nu vet vi inte hur läget är, eftersom inkomststatistiken släpar efter, vilket är olyckligt både för allmänhet och politiker. Fattigdomens omfattning under 2022 får vi veta först år 2024. Om statistikmyndigheterna håller fast vid sitt medianförankrade relativa mått är det dessutom troligt att den ökande fattigdomen inte syns i dessa siffror. Inflationen påverkar ju individer i alla inkomstskikt, och när den reala medianinkomsten sjunker lika mycket som inkomsten i de lägre inkomstskikten förändras inte den relativa fattigdomen. Denna situation hade vi också vid depressionen i början av 1990-talet, då däremot alla andra mått visade en kraftig ökning av fattigdomen.
Fattigdomen, mätt med det absoluta mått som vi anser bör tillämpas, kommer emellertid ganska säkert att öka. Och vi vet med stor sannolikhet vilka grupper som då drabbas hårdast. Det gäller främst dem som inte har förvärvsarbete. Fattigdom bland dem som har jobb är ytterst ovanligt i Sverige. Demografiskt gäller det yngre ensamstående, särskilt med barn, medan pensionärer (som många politiker verkar tro har det särskilt svårt) är den åldersgrupp som i genomsnitt ligger bäst till.
Att förvärvsarbetet är så centralt för att undvika fattigdom betyder att den grupp som ligger allra sämst till är utlandsfödda. Deras ekonomiska utsatthet har också ökat över tid. På en fråga om man kan få fram 13 000 kronor inom en månad vid behov svarar 11 procent i den vuxna, svenskfödda befolkningen nekande, medan motsvarande siffra bland utlandsfödda är hela 43 procent. Den är 60 procent bland arbetslösa, vilket understryker hur nära kopplad fattigdomen är till situationen på arbetsmarknaden.
Mer än ekonomi: Fattigdomens samhällseffekter
Hur yttrar sig då fattigdomen i dagens Sverige? Vi menar att man bör utgå från materiella resurser, men den traditionella materiella nöden – att till exempel inte ha råd med vinterskor, möbler, eller näringsrik mat – är närmast utrotad. Med hög förvärvsfrekvens och ett någorlunda robust välfärdssystem har armodet fått en modernare form. Inom samhällsvetenskapen är det en bärande idé att fattigdom är en brist på ekonomiska resurser med negativa sociala konsekvenser, något som vår forskning också stöder: de vars ekonomi sjunker under fattigdomsgränsen tenderar att minska såväl sitt sociala umgänge som andra aktiviteter, till exempel politiskt deltagande. Det kan ha direkta ekonomiska orsaker (man har inte råd med olika fritidssysselsättningar), men också självvalda och psykosociala orsaker (man känner skam över sin situation och drar sig undan).
En omfattande fattigdom bland utlandsfödda kan alltså bidra till försvagad integration och till och med försvagad demokrati. En längre lågkonjunktur riskerar dessutom att hela stadsdelar där utlandsfödda är i majoritet dras ned ytterligare i ekonomisk utsatthet, vilket skulle kunna leda till ökande sociala problem.
Ett orosmoln är att barnen i denna grupp kan drabbas hårt. Våra studier av ungas integration visar dock att det finns stark motståndskraft hos de allra flesta med utländsk bakgrund. Tvärtemot vad många tror har de stark framtidstro, höga ambitioner, och högt deltagande i de mest prestigefyllda gymnasieutbildningarna, liksom på högskolan – trots att de har en ekonomiskt svårare uppväxt. Men 10–15 procent faller ur grundskolan tidigt, andra slutför inte sin gymnasieutbildning. Bland dessa grupper finns det risker för socialt och ekonomiskt utanförskap, liksom brottslighet som alternativ livsform. Farhågan med en ökande fattigdom, särskilt om den är långvarig, är att denna grupp av särskilt utsatta växer.
Bortom statistiken: Den dolda fattigdomen
Det är inte så svårt att svara på frågor om fattigdom när vi har relevant statistik. Men det finns slutligen också en dold fattigdom som inte syns i statistiken. Det finns skäl att uppmärksamma kategorier som kan dra sig för att söka ekonomiskt bistånd, däribland människor som är ovana vid ekonomisk utsatthet. Dessutom finns en grupp papperslösa som rimligen kan drabbas hårt. Dessa grupper kan, åtminstone temporärt, hamna utanför välfärdssystemen och bli beroende av frivilligorganisationer och välgörenhet.
* Socialstyrelsens riksnorm för försörjningsstöd höjs med 8,6 procent 2023. En ensamstående ska ha 3 490 kronor över varje månad till mat, kläder och övriga personliga kostnader (exklusive bostad, hushållsel och vissa andra poster).
En utförligare diskussion av fattigdomsmått finns i artikelförfattarnas genomgång Vad är ”fattigdom” och hur bör den mätas?,
Socialmedicinsk tidskrift 4/2022 (se socialmedicinsktidskrift.se).
Denna text skrevs för Carnegies tidskrift Insikt och publicerades i vinternumret 2022.
