Samtalsturné om kriminalpolitik inleds på San Quentin
Nyligen reste Staffan Julén, kommunikationschef och konstnärlig forskare på IFFS, till fängelset San Quentin i San Francisco, USA, där han i september kommer att visa sin film Waiting for life, en dokumentär om de två före detta livstidsdömda fångarna Twin och Happy. Visningen är en del av projektet “4C - Forskarkonsortium för studier om kriminella samarbeten i Sverige”, och blir startskottet för en samtalsturné om kriminalpolitik.
Detta är en del av Institutet för framtidsstudiers nyhetsbrev, mars 2024. Läs hela här >
Anmäl dig till våra nyhetsbrev här >
Vad var syftet med din resa dit nu, Staffan?
– Vi håller på att förbereda för visningen. Det är mycket byråkrati för att släppas in på fängelset, speciellt som i detta fall då jag vill ta med filmens huvudkaraktärer in, Twin och Happy som suttit där 32 respektive 34 år. De har inte fått komma tillbaka in till fängelset sedan de benådades för cirka tio år sedan. När de benådades fick de en dag på sig att packa sina tillhörigheter och fick 75 dollar i fickan och det var det. I samband med visningen då även Amir Rostami och Jerzy Sarnecki (kriminologer och forskare på IFFS) kommer att följa med, gör vi en turné med samtal och debatt kring långa straff för unga - Happy var 16 när han dömdes och satt tills han var 50 - och om vikten av kultur som en del av rehabiliteringen på fängelset. Vi planerar att göra några offentliga visningar i San Fransisco för att sedan fortsätta till Washington DC där vi kommer ordna visning på stan tillsammans med Prison & Justice Initiative som ligger under Georgetown University, samt visning på Svenska Ambassaden och Georgetown University. Turnén avslutas med att Twin och Happy följer med till Sverige där vi planerar visning i riksdagen, på en anstalt där det sitter unga gängkriminella samt på någon av de större teatrarna i Stockholm. Den senare kommer att fokusera på Becket och "Väntan på Godot" eftersom filmen skildrar hur Twin och Happy var med och spelade den pjäsen inne på fängelset 1989 och hur den upplevelsen förändrade hela deras liv och deras syn på sig själva som unga kriminella.
Vilken respons fick du på fängelset när du berättade om projektet
– Jag tillbringade en hel dag med livstidsdömda. Som min ledsagare hade jag med Lonnie, en före detta livstidsdömd som 2022 benådades efter 45 år på San Quentin. Jag har träffat honom flera gånger tidigare inne på fängelset och tänkte då att den mannen aldrig kommer att få ett liv utanför murarna. Han var med under hela repetitionerna av "Väntan på Godot" och var den som ansvarade för att filma såväl repetitionerna som de två föreställningarna. Nu är Lonnie fri och enligt nya regler kan han komma och gå som han vill till fängelset där han driver ett eget program för unga livstidsdömda gängkriminella som heter "No more tears", där dessa unga ska lära sig att skilja på sin egen person och det brott, oftast mord, de begått. Jag fick vara med på en workshop där de unga skulle utbildas till facilitators för andra medfångar. Jag lärde mig mycket om hur man lyssnar och kommunicerar med en traumatiserad människa. Lonnie och hans organisation kommer att arrangera visningen på fängelset i september och förhoppningsvis kommer han följa med på vår turné tillsammans med Twin och Happy som han inte sett sedan de benådades. Mina möten skedde inne på mediacentret, där livstidsdömda gör egna dokumentärfilmer, poddar, och en egen tidning San Quentin News som även gjorde en intervju med mig.
I Sverige talas det mycket om hårdare och längre straff, även för yngre, i samtalet om gängkriminalitet - hur går tongångarna i USA.
– Åt motsatt håll mot hur vi diskuterar i Sverige. De jag pratade med i både San Fransisco och Washington DC var chockade över att höra att Sverige har tänkt öka fängelseplatserna från 6 000 till 35 000 på två år, samt sänka straffåldern och utdöma längre straff för unga gängkriminella. I USA har man i flera stater nu omvärderat de lagar man införde för 40 år sedan då man låste in tonåringar på livstid. Fler och fler släpps ut och man har mycket ambitiösa utbildningsprogram på fängelserna och ett program där de som benådas slussas ut och får arbete och en vettig plats i samhället. Detta skedde inte när Twin och Happy släpptes vind för våg för cirka tio år sedan. De tillhörde den första gruppen livstidsdömda i Kalifornien som benådades och de har haft och har det väldigt tufft utan något stöd från samhället. I flera stater bland andra Washington DC och Kalifornien har man nu infört regeln att om man fått en livstidsdom mellan att man var 16 till 24 år så kan man ta upp fallet igen eftersom hjärnan inte har utvecklat konsekvenstänkandet helt i den åldern. Man blir inte av med sin dom men man kan rehabiliteras och släppas ut. I Washington DC, där jag träffade före detta livstidsfångar, har man bland annat juristutbildningar på fängelserna inom programmet Prison & Justice Initiative. Colie som jag träffade där hade suttit i 26 år och fick en juristexamen på fängelset och jobb samma dag som han kom ut. Han deltar i en ny dokumentärfilm "District of Second Chances (länk)".
– Mitt intryck är att Sverige och USA på många sätt har skiftat perspektiv med varandra kring kriminalvård och brott och straff. Sverige går mot så som USA var förut, medan USA anammar ett mer svenskt perspektiv så som det såg ut innan nuvarande skifte. Syftet med filmen och turnén är att fungera som en plattform för diskussioner om kriminalvårdens utformning och dess konsekvenser.
Vad kan konst och kultur betyda för rehabilitering av kriminella?
– Filmen "Waiting for Life" visar just hur kultur och konstnärlig gestaltning kan förändra människor i grunden. Efter Godot deltog Twin i en workshop på fängelset där han skrev en egen pjäs om sitt fall där han skildrar det mord han begått ut flera perspektiv, sitt eget, offrets, sin tvillingbrors, sin sons, mammas och mordutredarens. Även den pjäsen spelades inne på fängelset och blev en vändpunkt för många på San Quentin.
