Vad klimatarbetet kan lära av tidigare lyckad miljölagstiftning
Arbetet för att minska global uppvärmning går långsamt och vägen mot netto noll klimatutsläpp är fortfarande lång. Historiskt finns dock flera fall av lyckade exempel där stater tillsammans effektivt stoppat utsläpp av skadliga ämnen. Vad kan kampen mot klimatkrisen lära av tidigare lyckade exempel? Mycket, menar Malcolm Fairbrother, professor i sociologi och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Han har tillsammans med kollegan Tim Bartley, sociologiprofessor vid Georgetown University, studerat fyra fall av reglering av miljögifter och dess effekter – ozonnedbrytande ämnen, kvicksilver, blyhaltigt bränsle och PFAS.
Det mest framgångsrika exemplet av dessa är regleringen av ozonnedbrytande ämnen – Montrealprotokollet från 1987 som antogs av 197 länder. Ämnena var vanliga i till exempel kylskåp och sprayburkar, och inledningsvis motsatte sig företag som tillverkade ämnena reglering, men gradvis skiftade deras inställning. Varför var denna reglering så framgångsrik? Fairbrother och Bartley identifierar några faktorer.
- Den var lagligt bindande
- Den angav tydliga tidslinjer och deadlines
- Utfasning skulle ske succesivt vilket gav företag tid för innovation och anpassning
- Regeringar finansierade forskning och utveckling av alternativ
- Regleringen var progressiv i meningen att den uppdaterades löpande för att hantera nya problem
På liknande sätt bör utfasning av växthusgaser ses som en succesiv process med olika regleringar och utfasningsmål inom en rad områden snarare än en engångs-reglering som ska täcka allt, menar Fairbrother.
– Man ska komma ihåg att förändringar som i efterhand ses som dramatiska ofta sker genom en ansamling av små händelser som ger självförstärkande feedback-processer, säger Malcolm Fairbrother.
Hittills har dock fossilföretag gjort allt för att hindra reglering genom allt från lobbyism och att påverka den allmänna opinionen, till att förneka och misstänkliggöra forskning.
Finns lärdomar från historien om hur deras motstånd kan övervinnas?
– Detta är den stora utmaningen. I tidigare fall av framgångsrik reglering insåg de stora förorenarna till slut att reglering var oundviklig och därför slutade de motsätta sig den. Men fossilbränsleproducenter har aldrig gett upp. Problemet är att för innehavare av fossila tillgångar finns det inget annat lönsamt de kan göra med sina tillgångar, förutom att utvinna bränslet och sälja det för förbränning. I andra fall insåg nyckelindustrier att de kunde fortsätta göra vinster även om de ändrade sin produktion, till exempel genom blyfri bensin och ozonvänliga kylmedel. Den fossila industrin har ännu inte kommit till den insikten, säger Malcolm Fairbrother.
Är klimatförändringar främst ett regleringsproblem, eller är det så att det också finns brist på faktisk teknologi som kan producera tillräckligt med ren energi för dagens och framtidens behov?
– Vi kan generera enorma mängder energi, till överkomliga kostnader, med den teknik vi redan har. Sol- och vindkraft har blivit dramatiskt billigare på kort tid, och detsamma gäller batterier. Kärnkraft är naturligtvis också klimatvänlig, men den är dyr och tar mycket lång tid att bygga. Så ja, vi har tekniken för att producera den rena energi som behövs för att lösa klimatförändringarna. Med det sagt finns det fortfarande några stora tekniska utmaningar, såsom hur vi kan tillverka stål – billigt och i stor skala – utan kol, hur vi kan eliminera utsläppen från cement, samt vad vi ska göra åt långdistansflyg och köttkonsumtion.
En sak du själv pekar på är att en faktor som gör klimatförändringar speciella är att konsekvenserna är förskjutna i tid och rum. Kostnaderna och skadorna av klimatförändringar drabbar i hög grad andra än de som är mest ansvariga för problemet. Men du säger också att denna skillnad kan vara överdriven och kanske inte är ett så stort problem som många tror – kan du förklara och utveckla det?
– Det är helt sant att klimatförändringar är särskilt svåra att lösa eftersom kostnaderna för en viss mängd utsläpp – exempelvis ett ton CO2 – sprids globalt. Och effekterna visar sig över tid. Den här typen av globalt kollektivt handlingsproblem skiljer sig från lokala föroreningsproblem, där samma samhälle som orsakar föroreningen också är det som får lida av den. Men jag tror inte att denna skillnad är den huvudsakliga anledningen till att klimatfrågan har varit så svår att lösa. Om beslutsfattare verkligen erkänner att klimatförändringen är ett problem som måste hanteras, följer det att varje land förr eller senare måste eliminera sina utsläpp. Och det uppenbart rätta att göra är att konsekvent, år efter år, vidta åtgärder för att minska dessa utsläpp, eftersom ingen seriöst kan rättfärdiga att ignorera ett problem som kommer att bli en ännu större börda för deras barn och barnbarn. Den verkliga konflikten ligger snarare inom samhällen – mellan de grupper som tjänar på att förhala, som fossilbränsleföretagen, de väljare och intressegrupper som de har övertygat genom manipulerande kampanjer och lobbying, och de som ser igenom detta. Tyvärr har fossilindustrins kampanjer och lobbying varit mycket effektiv hittills.
Hur viktig är press från folkrörelser och allmän opinion för att få regeringar att föreslå, införa och genomdriva utsläppsminskande regleringar?
– Allmän opinion och tryck från sociala rörelser hjälper, och vi måste definitivt fortsätta att pressa beslutsfattare. Sociala rörelser kan spela en konstruktiv roll. Men i tidigare miljöframgångar, såsom skyddet av ozonskiktet och åtgärder mot försurning, var sociala rörelser inte alltid så centrala.
Men om det inte finns något tryck från allmän opinion eller sociala rörelser, vilket tryck återstår då för att tvinga regeringar att agera?
– Sunt förnuft! Det finns många experter inom regeringar. Alla rimliga analyser visar att det är mycket billigare att lösa problemet nu än senare. Det är oerhört kostsamt att hantera klimatrelaterade katastrofer. Så förnuftig expertis, både från insidan och utsidan av regeringar, har historiskt sett spelat en stor roll i att få beslutsfattare att lösa miljöproblem.
Om fossilbränslebolagen alla nuvarande tillgångar utvinns kommer vi att passera två graders uppvärmning med råge. Hur ska dessa företag och regeringar övertygas eller tvingas till att inte utvinna dem?
– Ja, det här är svårt. De är enormt mäktiga och har lyckats övertyga beslutsfattare att gång på gång skjuta frågan på framtiden. Det enda landet som faktiskt har lagstiftat för att avskaffa fossilbränsleproduktion inom sitt territorium är Danmark, och här kan det finnas en viktig lärdom. Vad de danska beslutsfattarna gjorde var att anta en lag som avvecklar fossilbränsleproduktionen till år 2050. Med andra ord har fossilbränsleföretagen där något att förlora – men de får fortsätta verka ett tag till. Det är en betydande eftergift som kan hjälpa till att få dem att acceptera beslutet. Och lagen är på riktigt, vilket signalerar till dem att de verkligen måste acceptera att det kommer ett slut, förr eller senare. Jag skulle vilja att fler länder gör detsamma.
