Vilka är "folket"? På jakt efter en princip
Den grupp som har rätt att delta i den demokratiska processen i ett land benämns ofta som demos – folket. Men vilka bör ingå i denna grupp? I samtida demokratiska stater är svaret nästan alltid: medborgarna. Men att det är så, betyder inte att det borde vara så. ”Faktum är att det finns goda skäl att säga att medborgarskap inte bör vara den relevanta omständigheten för inträde i demos”. Det skriver Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap och forskare vid Institutet för framtidsstudier i den här texten som ger en introduktion till hans nya bok The boundaries of democracy: A theory of inclusion.
Detta är en del av Institutet för framtidsstudiers nyhetsbrev december 2023. Läs hela här >
Anmäl dig till våra nyhetsbrev >
I min bok The boundaries of democracy: A theory of inclusion (open access - ladda ner här), söker jag svaret på en av de mest grundläggande men också svårbesvarade frågorna inom demokratisk teori: Vilka är folket? Folket här i betydelsen de som är berättigade att delta i demokratin. Folket, även kallat demos, är i våra nu existerande stater detsamma som väljarkåren. Demos utgörs av alla individer som har rätt att rösta i de nationella valen. Det finns även andra organisationer än stater med ambition att styras demokratiskt och i dessa skulle folket, demos, utgöras av de som har rätt att delta i organisationens beslutsprocesser. Så långt är allt ganska klart.
Men svaret jag söker är inte deskriptivt. Det är inte enbart en beskrivning av vilka som faktiskt har rätt att delta, utan frågan gäller det normativa: Vilka bör har rätt att delta?
Svaret på frågan får stora konsekvenser. För att en stat, organisation eller annan sammanslutning som säger sig vara demokratisk, också ska kunna betraktas som demokratisk, måste alla de som bör ha rätt att delta, också faktiskt ha det. Men för att veta vilka dessa är måste vi finna den princip som talar om för oss vilka som bör inkluderas i demos.
Vissa läsare kanske nu invänder att vi redan tagit hand om detta. I takt med att rösträtten utvidgats till grupper som tidigare exkluderats – fattiga, kvinnor, minoriteter och så vidare – har en standard för acceptabelt och oacceptabelt exkluderande etablerats. För att en demokrati av i dag ska kunna kallas just demokrati måste den vara inkluderande och jämlik. Ingen i en modern demokrati får exkluderas från väljarkåren på grund av inkomst, social status, kön, etnicitet eller liknande.
Men jämlikhet är inte fullt ut ett svar på frågan vilka som ska inkluderas i demos. För även om vi säger att rösträtten ska vara jämlik, har vi inte sagt något om på vilken grupp den här jämlikheten ska tillämpas. Till exempel skulle vi kunna säga att män och kvinnor ska ha lika rösträtt, men det betyder oftast inte att alla män och kvinnor har rätt att delta i det specifika politiska systemet. Det förutsätts att alla förstår att det som avses är alla män och kvinnor av den relevanta gruppen. I samtida demokratiska stater är den relevanta gruppen ”medborgare”.
Detta betyder dock inte att alla medborgare har rätt att rösta. Vanliga undantag är personer med nedsatt mental förmåga, dömda brottslingar, utlandsboende och mest uppenbart – barn. Poängen här är inte om dessa undantag är berättigade, utan att bedömningen att de är just undantag, förutsätter att de faktiskt är medlemmar av den relevanta gruppen.
Men att den relevanta gruppen nästan överallt är synonymt med medborgare betyder inte automatiskt att det är så det borde vara. Faktum är att det finns goda skäl att säga att medborgarskap inte bör vara den relevanta omständigheten som ger inträde i demos.
Värt att notera är att århundraden av tänkande inom demokratisk teori inte har kommit fram till ett tillfredställande svar på frågan vilken den relevanta gruppen skulle vara. En anledning är att fokus i tänkandet om demokrati har legat på staten. Att ha fokus på staten – den mäktigaste av alla organisationer med kraft att påverka nästan alla delar av samhället – är förstås berättigat. Men för ärendet att avgöra det relevanta kriteriet för att inkluderas i demos kan detta fokus leda oss fel. En mängd organisationer både ovan och under staten hävdar sig nämligen vara demokratiska, allt från EU till den lokala badmintonföreningen. Som Robert Dahl (1989:107) noterade måste det demokratiska kriteriet gälla för alla organisationer vare sig de är stater eller inte. Av detta följer att ett heltäckande svar på frågan om vilka som är demos, och varför de är det, inte bara kan uppehålla sig vid frågan om vilka som ska ingå i statens demos. En teori om demokratisk inkludering måste även kunna säga oss vilka som ska ingå i alla demokratiska sammanslutningars beslutsfattande.
Det argument som jag presenterar i min bok är att medlemskap i demos bör utgå från vad det betyder att vara underställd bindande beslut, något som i demokratisk teoribildning kallas för ”the all subjected principle”. Svaret på frågan om vilka som är underställda de bindande besluten ger oss alltså svaret på vilka det är som ska ingå i beslutsfattandet – i demos. Den här principen ger dessutom ytterligare förståelse av vad demokrati är. Ett vanligt sätt att förstå demokrati är som en procedur, demokrati som en metod för organisationen av beslutsfattande. Ett problem med detta synsätt är att det förblir oklart för vad denna procedur ska gälla. För den kan inte gärna gälla för precis allt som kan kallas ett beslut. Svaret som ges av principen om att alla underställda ska ingå demos, är att demokrati endast kan gälla beslut som hävdar auktoritet att reglera andras beteenden. Den demokratiska beslutsmetoden är att inkludera alla i beslutet, vars beteenden regleras av beslutet.
Den vanliga förståelsen av demokratisk inkludering är dock att det är medlemmarna av en sammanslutning – stat eller annan – som har rätt att delta i besluten. I principen om att alla underställda bör inkluderas, är betydelsen av medlemskap nedtonat. Det är alla underställda, oavsett medlemskap, som bör inkluderas.
Det ska dock noteras att medborgarskap som det relevanta kriteriet för att ingå i beslutsfattandet historiskt har varit en kraft som vidgat demokratin till fler grupper. Ända sedan franska revolutionen har likställande av medborgarna och demos varit ett inkluderande budskap i samhällen där deltagande i beslutsprocesserna varit reserverat för de med viss social ställning och ärvda privilegier. Med appellen att medborgarna ska styra, har rösträtten utvidgats till arbetare, kvinnor och minoriteter. Det är först på senare tid, med stort internationellt resande och migration, som likställande mellan demos och medborgare har blivit exkluderande.
Ett annat stort problem med medborgarskap som inträdesbiljett till demos är att detta inte förser oss med någon princip för att lösa demokratins gränsdragningsproblem: Vilka är folket, och vilka är det inte? Detta eftersom medborgarskapslagarna i en stat beslutas politiskt. Det betyder att hållningen att låta medborgarskapet avgöra vilka som utgör demos, är som att säga att vilka som utgör demos är upp till varje regering. Det är ingen princip att luta sig emot – och det finns allt för många exempel på denna principlöshet: Nürnberglagarna som berövade judar, romer och färgade sina medborgarskap och följaktligen sina demokratiska rättigheter; Sydafrika som gjorde landets icke-vita befolkning till medborgare av artificiellt skapade ”bantustans”, en medveten konstruktion att beröva dem på allt politiskt inflytande. Poängen är att i brist på en princip om demokratisk inkludering i demos, kunde det nazistiska Tyskland och Sydafrikas apartheidregim hävda att de var lika demokratiska som förut, eftersom alla ”medborgare” fortfarande var inkluderade. Den demokratiska teorin utan en princip för inkludering hade heller inga motargument att erbjuda.
Att hitta en princip för demokratiskt deltagande, för inkludering i demos, som har sin grund i något som ligger bortom dagspolitikens godtycke är därför angeläget och kan fylla funktionen av en måttstock att bedöma politiska beslut emot. Principen om inkludering av de underställda som jag gett konturerna åt ovan – och som ges färg och nyans i boken – är ett försök i denna riktning.
Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap, forskare vid Institutet för framtidsstudier
