Genom historien har människor konsulterat allt från orakel till kristallkulor och fåglars flykt för att kunna förutsäga framtiden. Men det var först på 1960-talet som ett intresse för systematiska studier av framtiden uppstod. Stora sociala och politiska omvälvningar, med ökad medvetenhet om miljöförstöring och överbefolkning, ledde till att intresset för framtidsstudier växte. I början av 1970-talet etablerades särskilda institut för framtidsstudier i många länder.
1971 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att undersöka framtidsstudiernas former. Utredningen leddes av statsrådet Alva Myrdal och den färdiga rapporten fick namnet Att välja framtid (SOU 1972:59). Regeringen följde utredningens rekommendation och 1973 öppnade sekretariatet för framtidsstudier, som till en början var underställt statsrådsberedningen. 1987 beslutade regeringen att inrätta ett fristående institut för framtidsstudier och den nuvarande självständiga stiftelsen, Institutet för Framtidsstudier, etablerades.
Sekretariatet för framtidsstudier inledde sitt arbete hösten 1973. Till chef utsågs Lars Ingelstam, matematiker och samhällsdebattör. Studierna skulle vara ett underlag för den politiska planeringen och stimulera den allmänna debatten kring väljandets problem och förutsättningar.
Den första generationens forskningsprogram uppehöll sig vid industrisamhällets problem och den ekonomiska tillväxtens inneboende motsättningar. Fyra problemområden ställdes i centrum: framtidens arbetsliv, energiförsörjning, naturresurser och tillväxt samt Sveriges plats i världsordningen.
Verksamheten präglades av tidens förhoppningar om en rättvisare framtida värld och förenades av ett aktivt sökande efter nya begrepp, nya riktlinjer och nya mönster för samhällsutvecklingen.
Sekretariatet för framtidsstudier ombildades 1980 som en enhet inom Forskningsrådsnämnden. Ny chef blev professorn i arkitektur Olof Eriksson.
Under Erikssons ledning ställdes andra problem i förgrunden: kommunernas och glesbygdens svårigheter, framtidens omsorgs- och vårdbehov samt värdeförskjutningar i det svenska samhället. Det stora projektet Framtida folkrörelser diskuterade demokratisk organisering. Kännetecknande för dessa projekt var att de engagerade personer utanför den traditionella forskarvärlden.
Tidskriften Framtider, som startades under Erikssons tid (1982), blev ett redskap för att stimulera till debatt om framtida hot och möjligheter.
År 1987 beslutade regeringen att inrätta ett fristående institut för framtidsstudier. Chefsposten övertogs av Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet. Den nya forskningsplanen koncentrerades kring det så kallade K-samhället. Med detta avsågs ett samhälle med sin bas i Kommunikationer, Kunskap, Konst och Kreativitet. Storstaden lyftes fram som en symbol för framtidens arbete och liv.
Det så kallade 70-talistprojektet framhöll ungdomen som en drivande kraft. Den nya generationen beskrevs som inspirerad av post-materiella värderingar om internationalism och individualism.
En central person under dessa år var läkaren, författaren och psykologen Nils Uddenberg. Han ansvarade för studier av människan som biologisk varelse och av de etiska frågeställningar som aktualiserades av den nya genetiken.
År 1999 tillsattes ekonomhistorikern Lena Sommestad som ny VD. Det forskningsprogram hon utformade, Människan i framtiden, var centrerat kring den demografiska förändringen mot ett samhälle med en allt äldre befolkning.
Frågan var hur väntade förskjutningar mellan åldersgrupperna påverkade ekonomin och demokratin. Andra viktiga områden i detta program var kön, makt och medborgarskap i framtidens välfärdssamhälle samt lokalsamhällets utvecklingsmöjligheter i mötet med nya ekonomiska och politiska villkor.
Till programmet knöts ett tjugotal forskare från ett flertal olika discipliner: sociologi, kulturgeografi, nationalekonomi, statsvetenskap, statistik, historia och ekonomisk historia.
Ett viktigt inslag under 2000-talets första år var Framtidsfokus, en löpande öppen seminarieserie där institutets forskare och gäster presenterade nya resultat och diskuterade långsiktiga trender och aktuella problem. Seminarierna vände sig både mot en bred allmänhet och företrädare för politik, myndigheter och intresseorganisationer.
År 2002 tillträdde Joakim Palme, sociolog från Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, som ny VD för Institutet. Fram till 2005 ledde han forskningsprogrammet Människan i framtiden. Åren 2005–2008 ledde han programmetFramtidens samhälle, och 2009–2011 Sverige i framtiden.
Utgångspunkten för programmet var att fördjupa och samla våra kunskaper om vad som faktiskt sker med våra samhällsinstitutioner. Hur påverkar strukturförändringar och reformer människors välfärd? Hur påverkas resursfördelning och handlingsutrymmen? Studierna organiserades kring fem teman: Medborgarskap och välfärdsinstitutionernas omvandling; Marginaliseringsprocesser och uppväxtvillkor; Regioner i förändring; Demografiskt baserade framtidsstudier Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället.
Det internationellt jämförande perspektivet gavs ökad betydelse. Stärkt fokus sattes på den europeiska integrationen och på de globala migrationsfrågorna. Under programperioden vidareutvecklades kontakterna med nationella, nordiska, europeiska och internationella nätverk. Expansionen av den externfinansierade forskningen var mycket kraftig.
2011 tog Peter Hedström, sociolog, över som institutets VD och presenterade forskningsprogrammet Social förändring i det 21:a århundradet. Programmet hade fokus på social förändring ur ett framtidsperspektiv och huvuddelarna utgjordes av segregationsprocesser, värderingsförändringar och värderingskonflikter samt den demografiska utvecklingens ekonomiska konsekvenser.
Den typ av framtidsforskning som bedrevs inom forskningsprogrammet beskrevs som simuleringsbaserad samhällsforskning. Det innebär att man genom detaljerade empiriska studier konstruerar simuleringsmodeller med vars hjälp det går att belysa olika framtidsscenarier. Forskningen baserades därför på stora datamängder och de forskare som var verksamma inom programmet var framför allt sociologer och matematiker.
Programmet flyttades under 2014 till Institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet. De forskningsprojekt som då pågick rörde framför allt området segregering, etnisk och socio-ekonomisk; bostadssegregering, segregering i skolor och arbetsmarknadssegregering.
